LitteraturMagazinets recension
av Evighetsbarnen, Beate Grimsrud
Kloka följeslagare i Beate Grimsruds "Evighetsbarnen"
Beate Grimsruds nya roman ”Evighetsbarnen” utspelar sig på Södermalm i Stockholm. Här finns romerna, joggarna längs Årstaviken, de ombildade hyresrätterna, världens händelser som sipprar ner, snöslasket, tågen, Zinken.
Här bor skengravida Siri som har en second hand-affär, och som säger hon att hon varit utomlands när hon egentligen har varit inlagd. Hennes vän Louise som skär sig.
Anestesiskötaren André och fotografen Thomas jobbar båda på Södersjukhuset men är egentligen inte vänner. André har sin katt Kassandra och Thomas sina rutiner.
Vi får följa deras drömmar, möten och tankar. Det är omväxlande André och Siri som berättar. På det yttre planet sker inte mycket. Thomas samtal med Kassandra och Siris inre monologer flyter delvis samman inledningsvis. Ändå känns det trösterikt att följa Siri och André runt omkring på Söder.
”Bortom statistiken. Bortom gemenskap och ensamhet. Bortom röd och grön gubbe i kärlekslivet, börsen som faller och stiger, katastrofer som blossar upp och sjunker undan. På en punkt, men samtidigt på alla punkter, där bor vi alla. Delar varandras tankar. Tar emot och skickar vidare.”
Beate Grimsrud tar sig friheter med språket och det är fint. Hon låter också de personer som ryms i boken ta ställning. Som Siris mormor när en försäljare av säkerhetsdörrar knackar på:
”Jag tycker att det borde vara olagligt att låsa cyklar, bilar, barnvagnar, källarförråd och tvättstugor. Ha koder och lösenord. Det är det som är gammeldags.”
”Det borde vara olagligt att inte lita på folk. Olagligt att ha gränser mellan länder.”
”Världen är till för alla. Jag tycker att allt ska stå på vid gavel.”
En stor del av tiden är vi ensamma med våra tankar. Ett kort ögonblick irrar vi omkring här på jorden. Ibland korsas våra vägar. En främling blir en vän. Beate Grimsrud är en klok följeslagare.
Mottagen: 30 januari 2015
Anmäl textfel
