Lena Köster
Melker Garay och världsgåtorna
Melker Garay i Norrköping är en författare som det ständigt händer saker kring. Böcker blir översatta, blir filmer och teater, ordkonst blir måleri. Från råttan till natthimlen har jag följt honom. Och hoppas på mer.
Råttan och andra onda berättelser (Norlén&Slottner 3013) och Fågelskrämman, Skymningsnoveller (2015) är tunna volymer i svarta effektfulla omslag (av Stefan Teleman). Svärtan går igen i texterna: dolsk, grym, obehaglig, skum, tänkvärd.
Illande gladröd är däremot betraktelseboken En tindrande natthimmel utgiven i år. Korta betraktelser, filosoferande kring människans stora frågor - texterna är sådana att jag skulle vilja sitta med författaren vid ett bord i en kroghörna med ett glas vin eller öl och diskutera livet. Gärna med några fler personer i diskussionen.
Det handlar om helvete och himmel, att ha religiösa dogmer som bindel för ögonen, om att bara tro på den som känner en människas smärta. Om det ensamma Jaget i ett projekt som kanske redan är för sent. Om att den som inte kan förstå dem som flyr från krig och elände kanske har flytt från sig själv. Om Katherine Mansfield, Shakespeare och Gud. Om skatans tankar och kackerlackans vilja.
Korta texter, javisst, men vore jag lektör/redaktör skulle jag be författaren att strama åt dem ännu mer, stryka upprepningar och övertydligheter, vässa slutsatserna lite. Men i några fall göra tvärtom, utveckla tankegången en bit. Puts, skulle man kunna kalla det.
En fin tankebok är det dock, med en dragning både åt det aforistiska och det essäistiska utan att vara någotdera. En genre för sig. Och ett utmärkt underlag för diskussioner om allt det svåra och märkliga i tillvaron.
Gymnasiets filosofiundervisning, slår det mig: några av de här texterna borde användas där!
Jag funderar på om den här boken är ett för pretentiöst projekt. Men nej, det är bra att någon så oförväget bjuder på sina tankegångar. Låt oss haka på Garay och diskutera det mänskliga, det djuriska, det gudomliga (om det finns något)!
Själv blir jag inspirerad att försöka göra som Melker Garay: skriva kort om de stora gåtorna. Om inte annat så för att komma underfund med vad jag egentligen tänker och tror.
Tack för den inspirationen, Melker Garay!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #livsfrågor #aforismer #essäistik #Gud #Shakespeare #filosofi #diskussiner #livetsgåtor
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Gud i ord och handling
Hur märker man Gud? Om man nu vill göra det. Och hur gör man om man tycker att han är för långt borta? Det har den danska kyrkoherden och författaren Henrik Højlund skrivit en bok om som helt enkelt heter ”Märk Gud”. Det finns mycket intressant i det han förmedlar, men jag inskränker mig här till några perspektiv.
Ett sätt att märka Gud är att skaffa sig ritualer. Det kan handla om att följa kyrkoåret i gudstjänsten. Gången från advent till advent är inte bara en repetition av det förflutna utan manifesterar en gud som ständigt är på väg till oss. Den danska drottningen har sagt om gudstjänsten i folkkyrkan att den inte ”organiseras till känslosamhet”. Den fasta formen lämnar utrymme att bara vara närvarande. Att delta i formen är meningsfullt i sig. I handlingen finns en upplevelse av Guds närhet, för att den är påbjuden av Gud, skriver Højlund. ”Man gör därför klokt i att inte alltid vänta på en känsla av det inre innan man sätter igång med ’det yttre’, med själva handlingen. För i handlingens ögonblick föds det inre, då märker man Gud.” Jag noterar särskilt detta, eftersom det så väl stämmer överens med hur jag själv ser på nattvarden. Jag har svårt med frågan om jag tror på Gud. Jag brukar svara att jag tar nattvarden och att det är en troshandling.
Också jag är så modernt tvivlande att jag har svårt att bekänna min tro. I kyrkans trosbekännelse gör jag det, för jag har fått lära mig att se på den som just ett kollektivs bekännelse, kyrkans. Då behöver jag inte som enskild hänga upp mig på ord jag inte förstår eller har svårt att omfatta. Att jag är kristen tycker jag är lättare att säga. Det kan innefattas i att jag är döpt, konfirmerad och medlem i Svenska kyrkan. Där ansluter jag mig gärna till ett vidare begrepp än det som många har i dag och som närmast motsvaras av väckelsekristen. Det är ett ämne som David Thurfjell forskat på och behandlar i sin bok ”Det gudlösa folket” som jag bloggat om tidigare.
I orden märker vi också Gud, i Bibelns texter om de viktiga troshändelserna. Højlund skriver att det handlar om att inte lägga ribban för högt. Markusevangeliet är nog det lättaste att förstå, så där kan man börja. Där möter man Jesus direkt. Men fortsätter man läsa kommer man att stöta på avsnitt som man inte förstår. Författaren citerar Søren Kierkegaard som framhåller att det inte är de dunkla ställena som förpliktigar läsaren utan de som man förstår. ”Vore det blott ett enda ställe, du förstod i hela Skriften, nåväl, så har du att först göra det”. I Bibeln är det kärleken som utmanar oss. Den uppmanar oss till handling, för att den är äkta. Här vill jag lägga till betydelsen av att läsa Bibeln i en gemenskap. I min bibelgrupp i Högalidskyrkan samlas vi kring en strävan att närma oss Gud i texten.
Ett sätt att märka Gud är att vi vänder oss till honom i bön, tacksägelse eller klagan. Jo, man får klaga och kasta sina bekymmer på Gud. Martin Luther skriver att man ska be kort men ofta och med kraft. Då blir det i alla fall inte tillkrånglat med vackra fraser. Jag har kastat min förtvivlan på Gud flera gånger – och fått svar. Från djupet av det svarta har han gett mig och mina närmaste ett livsinnehåll som utgör en fundamental glädje. Det ingår förstås i min trosberättelse: bönesvaren.
Men Henrik Højlund har mött dem som tvivlar, eftersom de inte längre märker Gud. I det sammanhanget tar han upp ett starkt exempel, Moder Teresa. De flesta betraktar henne som starkt troende, men sanningen är att hon under en lång period helt saknade gnistan i sin tro. ”Jag ropar, jag håller fast, jag längtar – och det finns Ingen som svarar” har hon skrivit. Av henne lär vi oss något viktigt. Vi kan tvivla och ändå agera som troende. Det var just det hon gjorde i sitt mångåriga arbete bland de fattiga i Indien. Ett fåtal människor har så handfast visat sin tro i handling som hon.
En annan sak är att det finns de som kan återge konkreta upplevelser av Gud men tolkar dem som något annat. För att de värjer sig mot tron. Det kan vi läsa i Carl-Henric Jaktlunds ”Bara den vilsne kan bli funnen” som jag ska recensera här i LitteraturMagazinet.
Avdelning: Fakta Taggar: #Gud #tvivel
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Anne-Charlotte Östman
Den första existentialisten
Jobs bok i Gamla Testamentet hör till de så kallade vishetsböckerna. Job har sagts vara den första existentialisten som sätter sig upp mot skaparen och ställer frågor om människans frihet, skuld och ansvar. Sena efterföljare har varit både troende och ateister. Kierkegaard hör till de förra, Sartre, Simone de Beauvoir och Camus till de icke-troende. Många andra skönlitterära författare, också svenska, har berört ämnen som det fria valet och var människovärdet kommer ifrån.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Jobs bok #Gud #existentialismen
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Anmäl textfel
