Mikael Rapp

Mitt läsandes antagonister

Så är det. Litteratur alltså. Välkommen till djungeln"

Jag trodde aldrig att jag skulle stöta på en karaktär ens i närheten av så osympatisk som Amory Blaine. Tills Jag började läsa F. Scott Fitzgeralds debutroman förstås. Men vad som intresserar mig mer än den unge mannnens självgodhet och cyniska egoism är att jag ändå sympatiserar med honom. Liksom de flesta uttrycken för fiktion, det kan vara litteratur eller film eller whatever så sympatiserar man ändå med protagonisten. Även om protagonisten är ett svin. Antagligen för att det i de flesta fall finns en räddande kvalitet hos karaktären. I Amory Blaines fall går allting så långt åt helvete att han faktiskt börjar förändras. Förändring är att förlåta. Jubel!

Jag tänker på hur Seinfeld skämtar om djurprogram där man i ena veckans program hoppas att lejonet får tag på antilopen för att nästa vecka heja på antilopen i samma situation. Så är det. Litteratur alltså. Välkommen till djungeln!

Den enda huvudrollen i en roman mer osympatisk än Amory Blaine är nog "Källarmannen" i Anteckningar från Källarhålet av Dostojevskij. Han tar priset i självömkande och egoistisk ångest. Han är nog den enda huvudrollen där jag bara surt suttit och läst vidare utan minsta sympati alls. Det var obehagligt. Faktiskt!

Kommentera