Sara Lövestam

Saker som jag inte visste om att vara publicerad författare innan jag blev publicerad författare, del 2

För mig var det ungefär som om jag hade snickrat ett pennskrin eller blåst upp en ballong och någon bad mig prata om det i fyrtiofem minuter"

Att vara författare är att prata.

Första gången någon bokade mig till ett bibliotek visste jag inte vad jag skulle göra. Prata, sade bokaren i telefon, men om vad? ”Din bok förstås. Vi tänkte 45 minuter och frågestund.”

Vad säger man om sin bok? Folk kan ju läsa på baksidan vad den handlar om. Om de läser hela, så vet de allt, och om de inte har läst den vill de förstås inte veta allt. Fyrtiofem minuter lät som en evighet.

Det är inte konstigt att bibliotek, mässor och festivaler vill att man ska prata om sin bok. Det konstiga är snarare att alla förutsätter att en debutant vet vad hon ska säga. För mig var det ungefär som om jag hade snickrat ett pennskrin eller blåst upp en ballong och någon bad mig prata om det i fyrtiofem minuter.

Jag bad några mer rutinerade kollegor om hjälp, och fick följande: ”Prata om varför du skrev boken, vad du tänker om temat och hur du kom på karaktärerna.” Jag tränade hemma, försökte komma på vad jag hade tänkt när jag tre år tidigare skrev boken, klockade mitt framträdande när jag vankade av och an på vardagsrumsgolvet. Jag hade en lapp med punkter på, när jag gjorde mitt första författarframträdande inför cirka åtta snälla åhörare. Ingen gick ut i protest.

För en skrivande person känns det ofta motsägelsefullt att ett så introvert jobb som författarskapet ska innehålla en så utåtriktad komponent som föreläsandet. Hade man varit intresserad av att prata hade man väl valt ett annat jobb? Författare krystar ut orden, långsamt som om de kunde gå sönder. Vi tar tillbaka ord lika ofta som vi låter pappret behålla dem, vi stryker och grubblar och skriver om. Vi är obekväma med att låta orden, som vi just tänkte, komma ut bara sekunden därpå och möta publik, och en del av oss är inte ens uppe dagtid. Vi är nattsuddare och andra suddare.

Det gav sig så småningom, för mig. Jag har stått på scen tidigare och jobbat som lärare i många år, och folk är för mig mer skrämmande om jag står mitt ibland dem än om de är framför mig som publik. Efter ett par böcker lärde jag mig vad som funkade (nästan allt faktiskt), att jag inte behövde be om ursäkt (de skulle inte vara där om de inte ville lyssna på mig) och att det var trevligt, faktiskt njutningsfullt, att möta läsare. De vill ju bara se personen bakom böckerna, höra tankarna bakom tankarna.

Idag föreläser jag några gånger i månaden. Det är en fantastisk möjlighet att träffa dem som annars bara är anonyma siffror i en försäljnings- och utlåningsstatistik. De har frågor som jag själv aldrig ställt mig om mig själv, komplimanger som jag kan bära med mig i månader, tankar som jag inte trott att mina böcker skulle väcka. De vill höra hur mycket av mig själv jag skriver in i mina karaktärer, hur jag får inspiration, hur jag bygger mina historier, hur länge jag har skrivit, vad jag skriver på just nu, vad jag har skrivit men aldrig gett ut, varför jag skriver, hur jag planerar en roman, hur jag väljer titel, hur jag reagerar på redaktörens ändringar, var jag sitter när jag skriver, vilken tid på dygnet jag skriver, vad jag fått reda på i min research, vad jag vet om trakten jag skriver om, vad som är mina genomgående teman och varför, hur mycket jag jobbar som lärare och vad jag tycker om särskrivning.

Det svåra är att hålla sig under 45 minuter.
 

Kommentera /Visa 1 kommentarer