Anne-Charlotte Östman

Alla förväntningar infrias i "Dödsdansen" på Maxim

Jag fick biljetterna som Alla hjärtans dag-present. Ja, det var längesen. Och pjäsen hade premiär först den 22 oktober. Men det är inte vilken föreställning som helst med vilka skådespelare som helst. Det är ”Dödsdansen” av August Strindberg, regisserad av Stefan Larsson med Lena Endre, Mikael Persbrandt och Thomas Hanzon i de tre rollerna. Med sådana namn blir alla förväntningar infriade.

”Dödsdansen” är ett av Strindbergs förtätade kammarspel. De kom att uppföras på hans egen Intima teatern vid Norra Bantorget. Men nu sätts pjäsen upp på Maxim vid Karlaplan som ägs av Mikael Persbrandt och Agneta Villman. Det var första gången jag var där. Det är en ganska liten teater med en ganska liten scen.

Scenografin krymper dock inte rummet, snarare öppnar den upp ett stort tomrum. Vi befinner oss framför en hall med gråa väggar och en vitgrå rök som de medverkande själva skapar, en handling som ingår i spelet. En spegel som hänger på sned, ett bord med stearinljus och tre pinnstolar utgör rekvisitan.

Vi möter Edgar och Alice i deras äktenskapliga tristess en kort tid innan de ska fira sitt silverbröllop. Ska de fira det förresten? De är ju så olyckliga tillsammans isolerade på en ö i skärgården på grund av mannens militära värv. Edgar ser alla människor som fiender och har gjort slut med sina vänner. Två barn har dött, de andra två bor i staden. Hustrun håller med när han går på om andras otillräcklighet. Och de leds, leds, leds. Ska de spela kort? Vill han ha sin whisky?

Alice blickar ut mot grannhuset, där doktorn har middag. De är inte bjudna och skulle ändå inte ha gått. Så knackar det på dörren. Det är Alices kusin Kurt som de inte sett på femton år, som har varit i Amerika och som därför ännu inte kastats ut ur deras krympande krets.

De livas upp en aning av hans besök men får också tillfälle att ösa ur sig allt hat, all besvikelse och förakt som har satt bo i deras sinnen. Edgar beskyller Kurt för att ha gift bort honom med Alice! Det är humor i pjäsen. Man skrattar emellanåt. Jag har inte någon annan uppsättning färsk i mitt minne, så jag kan inte säga om det var Strindbergs intention. I alla fall är uppsättningen mycket bra.

Men efter pausen skrattar jag inte mer. Det blir tragiskt. Edgar visar hur långt han kan gå i sin elakhet. Han har målat Alices ansikte vitt – lite Verfremdung igen. Min sympati hamnar hos henne. Tills allt ställs upp och ner. Det var lögner som skapade tragedin. Upplösningen är i försoningens tecken. Det känns inte så strindbergskt. Men, som sagt, det var så länge sen jag såg ”Dödsdansen”. Förra gången var på Dramaten.

Jag och min man sitter på tredje raden och minns våra lyckliga silverbröllopsveckor i Nice för snart tio år sedan. På första raden sitter en ung kvinna med en håruppsättning som gör mig helt fascinerad. Det tjocka, mörka, blanka hårsvallet är ordnat i en cirkelformad knut, och nedanför den är fäst en kudde av flätor. I allt detta glittrar det som av instuckna diamanter. Hon är perfekt sminkad också. Mannen bredvid har inte varit lika ambitiös med sin apparition. Jag undrar ändå om hon kommer från sitt eget bröllop. Men då år det en högst olämplig pjäs.
 

Kommentera