Sebastian Lönnlöv
Att skriva bra om omoral
Jag läste Kerstin Thorvall för första gången 2010, när ”Det mest förbjudna” dök upp på en lista över kurslitteratur. Många sortera böcker tenderar att dyka upp när man läser litteraturvetenskapliga kurser med genus-inriktning, men den här var helt klart extra intressant i sitt raka och föga förskönande sätt att skildra sex och kvinnlig kåthet. Jag inhandlade genast andra böcker av Thorvall, men de har inte blivit lästa. Nu har jag dock tagit itu med en bok som jag länge haft stående: Thorvalls samlade dikter.
Även här handlar det mycket om sex och det kommer jag inte ifrån, hur mycket jag än kan prisa den enkla stilen som blir snudd på genialisk i sin brist på krumbukter. Det handlar påfallande ofta om kombinationen medelålders svensk kvinna (läs Thorvall) och ung man. Ofta en ung man av så att säga annan etnicitet, gärna i ett annat land. Och att de unga männen inte alltför sällan får betalt är heller ingenting som författarinnan hymlar med.
Och här hamnar jag i ett rejält dilemma. Måste man tycka om författare och samtycka i det de skriver om? Jag uppskattar Thorvalls skrivande. Jag ser henne som en extremt begåvad röst. Men hur stark hon än är i all sin erkända svaghet så kan jag i slutänden inte tycka att det är mer charmigt när hon knullar killar i hennes sons ålder mot betalning än om en medelålders vit man köper unga tjejer och skryter om det.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #kontroversiella böcker #omoraliska böcker #erotik
Anmäl textfel