Anne-Charlotte Östman
Onödiga ord, onödiga mord
Norstedts slår på stora trumman när förlaget nu lanserar en ny författare. Alexander Söderberg debuterar med kriminalromanen Den andalusiske vännen. På baksidan står det att boken redan är en succé världen över - innan den har kommit på svenska! Den ska ges ut i ett trettiotal länder, och filmrättigheter är sålda. Det är inte ovanligt att sådant sker innan en bok är tryckt. Men att proklamera en framgång innan läsarna har fått säga sitt är inte så lite riskabelt. På omslagsfliken citeras utländska förlagsröster som höjer författaren till skyarna. Jag fick titta flera gånger innan jag förstod att det inte var vanliga recensioner. Förvillande likt!
Förlaget har också delat ut exemplar av boken till sina anställda för vidarebefordran till vänner och bloggare. Där kommer jag in i bilden.
Det sägs att det är en ny Stieg Larsson man vill få fram. Söderberg som är född 1970 har nu kontrakt med förlaget på tre böcker. Tidigare har han varit verksam som manusförfattare vid tv-filmatisering av Camilla Läckbergs Stenhuggaren och Olycksfågeln samt varit engagerad som dramaturg i samband med Gynekologen i Askim.
Enligt mig börjar boken på sidan 106. Om andra tycker likadant har många läsare hunnit ge upp. En femtedel in i boken uppsöker en kvinnlig polis sjuksköterskan Sophie för att meddela att hon har inlett en farlig bekantskap. Hector som varit hennes patient är delaktig i grov organiserad brottslighet. Att hon trots allt mer och mer inlåter sig med honom och hans kumpaner är dåligt psykologiskt underbyggt. Fast det visar sig att hon redan känner en annan skummis som plötsligt och oförklarligt dyker upp i sammanhanget.
Jag kan inte räkna dem alla. Offren i Den andalusiska vännen är brottslingar, poliser och civila. Det är action med biljakt, fasadklättring och grov misshandel. Så här kan det låta:
Gosha stegade fram till Jens och slog honom upprepade gånger med blydaggen i huvudet. Jens föll till marken, Dmitry var genast framme och började sparka på honom. Vitaly höll de andra i schack med sin pistol. Misshandeln av Jens var rå och impulsiv. Sophie ville inte se.
Den misslyckade polismannen Lars blir som en läsarens ställföreträdare. Precis som jag grubblar han över helheten. Han försöker hitta ett mönster, men får ingen ordning på det. Men det står klart att det handlar om en smugglarlinje från Paraguay till Europa, om mord, om utpressning av någon Ericssonchef och om kontakter ut i världens alla hörn. Det är rivaliserande brottssyndikat och rivaliserande poliser. Alla avlyssnar alla. Jag piggnar till när antihjälten Lars är nära att bli en hjälte mot slutet, men ack, det var mer ruttet än man kunde ana i the state of Sweden.
Visserligen har man på senare år insett att Sverige inte är ett land befriat från korruption, men hos Söderberg är den svenska polisen så korrumperad att det knappt blir trovärdigt ens i den här genren. Månne finns det ett annat budskap också, att både för en skyldig och en oskyldig är livet kaotiskt och svåröverskådligt. Men på femhundra sidor!
Det är en sådan massa ord. I stora delar har jag skumläst. Onödiga ord är aldrig bra i en bok. Och det ska bli minst två böcker till. Då måste läsaren få något att engagera sig i. Det är det minsta man kan begära.
Avdelning: Spänning Taggar: #korruption
Kommentera
Anmäl textfel
