Anne-Charlotte Östman
Peter Handke och jag har något gemensamt
2019 års Nobelpristagare i litteratur, Peter Handke, har blivit starkt kritiserad för sin hållning till kriget på Balkan. Men vad skriver han, och hur skriver han?
Jag borde kanske ha läst Handke. Vi har ett intresse gemensamt. Han var en viktig introduktör av den franske mellankrigsförfattaren Emmanuel Bove som mitt post doc-arbete handlade om.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #läser just nu #Nobelpriset
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Ett säkert kort
Det är midsommar på Gotland. När det är exakt 100 sidor kvar får vi bekräftat vem mördaren är. Varför ska vi då fortsätta att läsa? Jo, för att en av huvudpersonerna i boken har inlett ett förhållande med honom utan att känna till hans hemska hemlighet.
Avdelning: Spänning Taggar: #läser just nu
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Franska muslimer sörjer
Jag läser en bok som min man fått i present. Hanane Charrihi har tillsammans med journalisten Elena Brunet skrivit ”Ma mère patrie. Face aux attentats, restons unis” (ung. Mitt moderland. Låt oss stå enade mot attentaten.) Hananes mor Fatima var den första som mejades ned av lastbilen i Nice den 14 juli 2016.
Hanane lever med man och barn i en förort till Paris. Hennes föräldrar och syskon bor kvar i Nice, där hon vuxit upp. När hon gått till en näraliggande park för att fira nationaldagen med sina söner ser hon illavarslande meddelanden på mobilen. Hon försöker nå systern Latifa i Nice. Till slut svarar dennes man. Det är mamman som är borta.
Chocken är naturligtvis enorm. Hanane får hjälp att snabbt komma med ett flyg till Nice. Där är föräldrarnas våning full med folk, vänner och familj, som kommit för att ge blommor och mat och delta i sorgen.
Det kan inte vara muslimer som gör så mot muslimer. Islam är en fredlig religion, säger Hanane, och citerar ur Koranen.
En tredjedel av de dödade på Promenade des Anglais var muslimer. När berättaren och hennes systrar iklädda huvudduk besöker platsen får de glåpord från illasinnade fransmän. ”Här har ni inget att göra.” De berättar att de sörjer sin mor. ”Desto bättre. Då blir det en mindre.” Vad hade deras mor begått för brott? Hon hade gått ner till stranden för att köpa en glass åt sitt barnbarn.
”Ma mère patrie” är enkelt berättad, dag för dag. Jag bläddrar framåt och ser att Hanane kommer att delge oss sina funderingar kring islam och traditionen, bland annat när det gäller slöjan. Hennes mor har vuxit upp bland berberna i Marocko. Där begravs hon också.
Genom Hananes bok och den tragiska händelsen i Nice kommer vi en muslimsk fransk familj inpå hjärtat.
Avdelning: Fakta Taggar: #attentatet i Nice #muslimer i Frankrike #läser just nu
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Fröding på allvar och lek
Staffan Bergstens biografi ”Gustaf Fröding” från 1999 finns i pocket. Jag fick den i födelsedagspresent. I förordet skriver Bergsten att Fröding redan under sin livstid hade otaliga läsare och lyssnare som älskade hans dikter. Lyssnare eftersom hans dikter flitigt har deklamerats och sjungits. ”Jämte bibel och psalmbok har Frödings Dikter vid konfirmation och skolavslutningar utgjort en vanlig bokgåva som följt ägaren genom livet.”
I vår bokhylla har vi två ärvda volymer. I den som tillhört en släkting till min man står det ”Till Far Julafton 1918 från Klara.” Exemplaret från min mamma är från 1945. Det är signerat på försättsbladet med hennes flicknamn ”Margareta Lundström” i proper skolstil.
Själva har vi Gustaf Frödings ”Samlade dikter” i pocket. I vår skivsamling finns cd:n ”Sven Ingvars i Frödingland” från 1991. Det är en härligt medryckande skiva med glada danslåtar från Värmland, men den innehåller också vackert vemod och kärlekslängtan.
Fröding hade både det allvarsamma och det lekfulla inom sig. Känd är hans psykiska sjukdom. Psykiatern Johan Cullberg har skrivit om Fröding. Bergsten menar att det faktum att Fröding tidigt skildes från modern kan ha haft stor betydelse.
Frödings första samling dikter, ”Gitarr och dragharmonika” kom 1891. Positivt är att vi hos honom slipper den tidens pompösa nationalromantiska diktning. I en senare samling hittar vi ”Snigelns visa” som man ibland sett som en föregångare till modernistisk lyrik med sin korta, koncisa vers. ”Sol! Sol! skönt / lys, lys, ljus, / trög väg på grus, / se gräs grönt, / här mycket lätt / äta sig mätt.” Men ”Snigelns visa” kanske bara är en lekfull identifikation med en av de minsta på vår jord.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #biografi #läser just nu
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Klassiker i nya kläder
Brombergs förlag satsar på att ge ut Pär Lagerkvist, Nobelpristagare och ledamot i Svenska akademien, på nytt. Hittills har ”Samlade dikter” kommit och tre romaner, ”Bödeln”, ”Dvärgen” och ”Sibyllan”.
I september är det dags för ”Barabbas” i ny formgivning. Alla volymerna är klädda i vad jag skulle vilja kalla för femtiotalsomslag. Det var då, 1951, som Pär Lagerkvist fick Nobelpriset. Och det var året innan som ”Barabbas” kom.
I min bokhylla har jag en originalutgåva av den. ”Julen 1951 från Erik” står det på försättsbladet. Det var min pappa som hade som tradition att ge mamma årets Nobelpristagare i julklapp. Då var omslaget stramt och klassiskt. Nu är det djärvare. (Recension följer.)
Avdelning: Klassiker Taggar: #läser just nu
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Högintressant sociologi
Byt gärna ut en sommardeckare du tänkt läsa mot ”Djursholm, Sveriges ledarsamhälle”. Då får du lära dig viktiga saker om hur människor fungerar i ett priviligierat samhälle.
Avdelning: Fakta Taggar: #läser just nu #sociologi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Med en unken ton
Jag var nyligen i Toscana. På Uffizierna i Florens köpte jag en fickspegel som souvenir. På locket finns renässansmålaren Botticellis "Venus födelse" som kan beskådas och beundras i museet.
Venus är också avbildad på omslaget till Jan Mårtensons deckare "Medicis ring" som kom förra året och nu finns i pocket. Det var därför jag köpte boken. Jag har aldrig läst Mårtenson förut.
Avdelning: Spänning Taggar: #läser just nu
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Skönhet ända in i döden
Jag har nämnt i ett Instagram att jag avslutade förra året med att läsa Svetlana Aleksijevitj "Kriget har inget kvinnligt ansikte". Jag har ännu inte läst ut den, men det beror inte på att den är ointressant. Inte heller har det att göra med att den kan vara tung att läsa. Jag är en hård typ som aldrig gråter på bio eller teater eller när jag läser en bok. Musik kan jag vara lite mer känslig för. Jag tror att jag inte läser den i ett svep för att varje nytt kapitel i stort sett handlar om samma sak. Samtidigt är det bokens styrka. Det enorma projektet att kartlägga "sovjetmänniskan" - här kvinnan - som Aleksijevitj föresatt sig kan bara det vara värt ett nobelpris. Tycker jag.
Vad som slår en är att de kvinnor hon intervjuar själva har anmält sig till tjänstgöring vid fronten. De som varit för unga för att bli antagna har rymt hemifrån och gömt sig bland de äldre för att komma med. Varför denna iver? Den kommer sig väl helt enkelt av att de fostrats i fosterlandskärlek. Oerhört mycket stod på spel: Skulle Tyskland och nazisterna lägga under sig hela det kommunistiska Sovjet? Kvinnorna ville vara kamrater med männen. De ville göra en insats.
Hur de senare vittnar om denna insats är bokens ämne. Om det är fler i rummet - speciellt en man - skapas deras berättelse helt i överensstämmelse med den officiella krigs- och hjälteretoriken. Om de är ensamma med intervjuaren träder en mer realistisk skildring fram. Men efteråt kan de ångra sig. Aleksijevitj skriver att efter ett samtal ensam med henne skickar en kvinna ett tjockt kuvert med tidningsurklipp och officiella dokument. Detta för att på något sätt korrigera sin egen privata berättelse.
Trots att de kämpar oerhört hårt - släpar sårade eller döda soldater eller bär på tunga vapen - vill kvinnorna kunna känna att de är kvinnor. De syr ihop tygstycken för att kunna ta på sig något som åtminstone liknar det de hade före kriget. Ja, de gör fåfänga försök mest hela tiden att se vackra ut. De kan ju dö när som helst! Då vill de inte se anskrämliga ut.
Olga, en dam som vi kände i Slovakien, berättade att en kvinnlig röda armé-soldat hade inkvarterats i hennes familj. Hon själv var i samma ålder som den unga kvinnan i uniform. Vid ett tillfälle överraskade Olga henne med att prova en av hennes klänningar och sno runt framför spegeln. En lycka i allt det smutsiga.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #läser just nu #nobelpriset #andra världskriget #kvinnliga soldater
Kommentera
Anmäl textfel
