Kristina Hård
Lokrume och Sorokaste
Häromdagen fick jag frågan ”Känner du dig som en författare nu?”
Jag vet inte. När går man över den gräns som definierar en som författare? Det är en lång process, inte från en dag till en annan. I alla fall inte för mig. Och frågan är om processen nånsin tar slut. Författare hur mycket vadå och när? Är det efter en, två, tre eller flera böcker, eller sker det redan långt innan dess?
Jag har det på senaste tid fått reflektera en hel del över mitt skrivande, mycket för att jag befunnit mig i ett kontext där jag har gjort det tillsammans med andra. Det har varit en gemensam uppgift. Och jobbig! Det betyder också att det just nu snurrar rätt mycket i huvudet. Jag gräver i mig själv.
I påskas hittade jag brevet från Astrid Lindgren långt ner i en låda från längesen. Jag gick i andra klass när vår lärare läste högt ur Bröderna Lejonhjärta. Så gripen blev jag att jag skrev och frågade om en fortsättning och Astrid Lindgren svarade mig med ett nytt kapitel (som sedan även publicerades som ett öppet brev i en av kvällstidningarna). När jag läser det igen inser jag att det inte var innehållet eller fortsättningen, det var att Astrid Lindgren faktiskt svarade mig som betydde nånting. Texten fick ett sammanhang som flätades in i mitt liv.
Jag vet inte om det var därför jag även kunde gå runt och tänka: "När man dör hamnar man på den plats man tänker på i dödsögonblicket.” Det var inte så att jag var rädd för döden, snarare att jag alltid skulle vara beredd på att hamna mitt i äventyret. Att alltid ha en historia i huvudet blev därför en nödvändig vana och naturlig del av mitt liv.
Taggar: #brev #reflektera #författarskap #döden #författare
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Anmäl textfel
