LitteraturMagazinets recension av En annan gryning, Camilla Sten
Svensk dystopi om rädsla och mod
Camilla Sten debuterar med en mörk roman om ett framtida Sverige styrt av det rasistiska Partiet. Väntan på att det ska ta riktig fart är något seg men den tålmodige belönas.
"En annan gryning" är en skakande skildring av rädsla i ett land där människor placeras i olika klasser utifrån ursprung som helt avgör deras möjligheter till bostad och välfärd. Men det är också en berättelse om mod, för mitt i denna svenska apartheid lever Isa, en ung tjej som tillhör Klass B.
Om dagarna arbetar Isa på ett äldreboende och försöker dra så lite uppmärksamhet till sig som möjligt, men om natten sprider Isa och hennes vänner flygblad med olaglig antiregeringspropaganda för att stå upp mot hatet. De har en dröm om ett annorlunda Sverige, som det en gång har varit, och när en anonym bloggare, Anarkisten, säger sig ha information som skulle kunna störta regeringen ställs de inför sitt livs svåraste val. Vågar de lita på Anarkisten? Och hur nära är egentligen polisen att identifiera dem? En ödesdiger katt och råtta-lek tar sin början.
Inledningsvis är stämningen obehaglig. Camilla Sten lyckas förmedla ett kallt Sverige där paranoian tillhör vardagen och det normala. Den inbyggda rädslan gör sig hela tiden påmind och Sten släpper aldrig greppet. Med ett minimalistiskt språk och knapphändig information skapar hon en klaustrofobisk känsla av ett trångt samhälle där ingen någonsin kan känna sig trygg. Sten ger berättelsen en stark närvaro genom Isas lågmälda röst som berättar allt i presens. Tyvärr är den knapphändiga informationen även det som försvagar romanen. I början är det nästan omöjligt att få någon känsla för karaktärerna. Det är svårt att förstå deras inbördes relationer och motiv till varför de är beredda att offra livet. Det mesta framgår dock senare men romanen hade fungerat bättre om detta förmedlats tidigt.
Introduktionen till romanens värld och politiska förutsättningar är däremot utmärkt. Den råder ingen tvekan om att den utspelar sig i framtiden, och med lite historisk kunskap om Karl XII kan den uppmärksamme läsaren sluta sig till att handlingen utspelar sig år 2046. Detta är en besvikelse. Just avståndet i tid förtar lite av den närvaro berättarrösten skapar och mildrar det obehag den uppenbara politiska kopplingen till vår tids högerextrema partier i Europa inledningsvis frammanade. Visserligen hade inte miljöförstöring, biodata, id-chip i handen, genmodifiering och modenycker som blekta ögon haft en plats i romanen om den, låt säga, utspelat sig bara tio år framåt i tiden. Men det hade å andra sidan gjort den otroligt relevant istället.
Det hade varit intressant att få se mer av den värld Sten så omsorgsfullt byggt. Återigen låter hon bara läsaren ana hur världen ser ut med brinnande förorter i ruiner och skyddsmasker för mun och näsa när luften är för dålig att andas in. Det vardagliga och mest skrämmande i den nya tiden försvinner efter hand i romanen när fokus faller på uppgiften som Isa och hennes vänner står inför. Väntan på att det ska ta riktig fart är något seg men den tålmodige belönas. Den tredje och avslutande delen av romanen är den starkaste och här kommer karaktärerna plötsligt till liv genom starka scener med dialoger som förklarar samband och ökar förståelsen för tidigare beslut. Slutet är rafflande och det spelar nu roll hur det går för karaktärerna, framför allt Isa som växer i takt med att spänningen ökar.
Mottagen: 21 januari 2016
Anmäl textfel