LitteraturMagazinets recension
av Utedasset, Camilla Wallqvister
Lättläst fars
Ibland. Ni vet, när hela världen utanför bara tycks vara galen och man vill stänga in sig för att sitta och jonglera runt med sina tankar ifred. Då känns utedasset som ett självklart Eldorado. Så visst finns det smultronställen värda att slåss för.
I stora drag är Wallqvisters ”Utedasset” en kort historia om olika grader av klassisk kommunikationsproblematik. En person, vars idé och tankar kanske inte riktigt förmedlas med all önskvärd tydlighet, ger upphov till djupa missförstånd och konflikter med omgivningen.
Vi hovrar således kring en äldre, mycket bestämd dam vid namn Svea, som bor i en liten stuga med ett utedass på tomten. Sveas bror Holger bor också hos henne på somrarna, som omväxling mot lägenhetsvistelsen i staden. Kanske är de ”lite eljest”, som man säger i Norrland. Nå. Den stora, stygga Kommunen har kontaktat Svea om att utedasset numera anses vara olagligt ur miljöhänseende och måste ersättas av modernt avlopp. Detta vill inte Svea veta av. Hon vill kunna behålla sitt utedass och dessutom skulle hon aldrig ha råd att kunna skaffa nytt avlopp med sin lilla ynka pension. I så fall skulle hon tvingas sälja och flytta från sitt hem. Så Svea bestämmer sig för att slåss för sin sak. Utedasset måste räddas till varje pris.
Svea porträtteras som en envis och klurig dam, som målmedvetet saboterar för kommungubbarna som kommer och försöker prata med henne. Brodern Holger intar en något mjukare approach och bemöter snarare fienden (kommunfolket) med tålamod och försöker lyssna till deras sida av saken. Svea reagerar med aggressiv fientlighet och slår dövörat till, medan Holger snällt samarbetar. Som krydda i den här utedassoppan slänger Svea till med diverse kreativa handgripligheter för att markera revir.
Berättelsen är kort, medryckande och humoristisk. Den bidrar till lite eftertänksamhet kring hur tokigt det kan bli när man inte riktigt når fram till varandra och hur lätt ett missförstånd kan uppstå när olika världar krockar och orden kanske inte riktigt räcker till. Målgruppen är nog någonstans runt 40+. Framför allt tilltalas den som med precision kan känna sig bekant med hopplösa diskussioner med myndighets- och kommunfolk galopperandes i sina stolta, skinande blanka paragrafryttarutrustningar. Vem storknar inte över den stelbentheten?
Språket har i alla fall gott flyt och själva förmedlingen är kortfattat novellformaterad, vilket uppskattas. Det gör att även en lästrött medelålders kan segla sig igenom historien utan att hinna somna under kulturtyngden framåt tidiga kvällen.
Vill man göra en könsrollsanalys, hamnar vi lätt i dikotomin kvinnor; känslobaserade handlingar, män; förnuft och eftertänksamhet i handlingar. Men det tänker jag inte fördjupa mig i här. Säkerligen kan man likväl, om man råkar ha sådan fallenhet, göra tolkningar av typen: ”är Svea egentligen Sverige och Kommunen representerar EU?” eller ta andra analysdykningscertifikat. Sådant överlåts med varm hand åt eventuella glada bokcirklar.
Jag kan faktiskt inte riktigt skaka av mig förnimmelsen av ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, om än här i kvinnoskrud. Porträttet av en putslustig skojare som ska ta hämnd på allehanda uppradade torrbollar och tråknissar och hittar på hyss till höger och vänster i en buskisartad fars känns på så vis lite bekant. Om det är till berättelsens fördel låter jag vara osagt. Som enkel och lättsmält läsning utan alltför mycket tankejonglering fungerar ”Utedasset” hur som helst.
Mottagen: 4 december 2016
Anmäl textfel
