LitteraturMagazinets recension
av Du satt på Karlavagnen, Caroline Nylander
Ärlig uppväxtskildring utan nostalgiskt skimmer
Det här är visserligen ännu en uppväxtskildring med en alkoholiserad far och make i berättelsens mitt, men det är inte ännu en nostalgisk återblick på ett liv fyllt av kränkningar.
Caroline Nylander har skrivit ”Du satt där på Karlavagnen” med stark inspiration av sin egen uppväxt men lyckas trots den nära kopplingen till sig själv hålla undan alla lockande tendenser till romantiserat skimmer alternativt bitter uppgörelse. Här är inte barnets desperat orubbliga, men svårt prövade kärlek, i fokus. Det Nylander så skickligt beskriver är kampen.
Att leva med ett missbruk är en kamp för alla inblandade. Det är en kamp för barnet Julia. Det är en kamp för hennes mamma. Och det i allra högsta grad en kamp för hennes far, den som sitter nere på Karlavagnen, en sunkig lokal krog, långt ifrån sin namnes stjärnklara höjder.
Vi får följa den lilla familjen genom vidriga semesterresor och gråtfylld vardag. Faderns alkoholism är av den klassiskt eskalerande och av arvet präglade sorten. Tillvaron beskrivs i raka, vardagliga ordalag vilket skapar en autentisk och trovärdig berättelse. Parallellt med nuets ångest presenteras skickligt små varma återblickar på den kärlekshistoria som en gång fanns mellan de båda föräldrarna. Mot denna kärleksfulla fond målar Nylander skickligt upp en mamma som sakta bryts ner och en dotter som inte förstår varför pappa ens ska få närvara när han bara sviker.
Detta är en oerhört ärlig skildring av vad det kan innebära att vara människa. Det är inte alltid storslaget och vackert utan oftare smått och fult. Det handlar inte om att förändra världen, inte ens om att förändra sig själv, det handlar om att försöka överleva. Och där kärleken en gång har bott, där finns hoppet ibland alldeles för länge.
Mottagen: 14 augusti 2013
Anmäl textfel
