LitteraturMagazinets recension
av Låna är silver, råna är guld, Catharina Ingelman-Sundberg
Som en litterär pilsnerfilm
Pensionärsligan fortsätter med sina spektakulära kupper. Tyvärr är uppföljaren till ”Kaffe med rån” så ojämn att den är nära ett totalt magplask.
Catharina Ingelman-Sundbergs ”Kaffe med rån” röjde stora framgångar i Sverige. I ”Låna är silver, råna är guld” följer hon upp succén och låter Märtha, Snillet och de andra i Pensionärsligan fortsätta med sina spektakulära kupper.
Målet med Pensionärsligans verksamhet är att stödja utsatta i Sverige ekonomiskt, främst med fokus på äldreboenden och den misär som de ser sprider sig där. Medlemmarna samlar därför sina byten i fonden Grindslanten och delar frikostigt ut gåvor och pengar till dem som de ser som behövande. Brotten de begår är riktade mot staten eller mot människor som på olika oriktiga sätt har skott sig på välfärdssystemet. Märtha och hennes kollegor använder dessutom samhällets fördomar mot äldre människor för att lura sin omgivning och driva sin Robin Hood-verksamhet.
Det är en ojämn berättelse som Catharina Ingelman-Sundberg presenterar i sin uppföljare. Det känns lite som en litterär pilsnerfilm med inslag av välriktad, men lite tandlös samhällskritik. Författaren driver hårt med olika fördomar, men klichéerna står även som spön i backen. Vare sig det gäller relationen mellan kvinnor och män eller mellan den äldre och den yngre generationen, alla får sin släng av sleven.
Karaktärerna i berättelsen får, med undantag för Märtha och i viss mån Snillet, inga fördjupande porträtt utan förblir relativt endimensionella. Det känns som ambitionen har varit att få det så tokroligt som möjligt, samtidigt som Pensionärsligan begår allt fler spektakulära brott för att visa att Sveriges äldre generationer fortfarande har kraft kvar i benen. Att det finns mycket fördomar kring äldre människor i samhället råder det inget tvivel på, men det blir helt enkelt för övertydligt.
Men, det är just karaktärerna Märtha och Snillet som räddar den svajiga berättelsen från ett totalt magplask. Tillsammans med det tydliga samhällsengagemanget och kritiken mot den försämrade välfärden gör det att berättelsen ändå har sina, om än övertydliga, poänger. Ambitionen är dessutom energisk, om fler gick ut och kritiserade det bristande skyddsnätet lika hårt så skulle vi förhoppningsvis se en förändring inom en inte alltför avlägsen framtid. Det, det vore något att se fram mot.
Mottagen: 8 juni 2014
Anmäl textfel
