Recension
av Stäpplöperskan, Cecilia Gyllenhammar
Sårig skildring om kampen för att finna ro
Alla kommer att göra det. Gotta sig åt kändisskapet. Skriva om skandalerna. Glömma det litterära sammanhanget. Jag vill inte göra samma sak. Jag vill förhålla mig till Cecilia Gyllenhammars faktiska text. Det litterära verket och dess kvaliteter.
"Stäpplöperskan" är uppföljaren till den framgångsrika romanen (och sedermera TV-serien) "En spricka i kristallen". Då hette Cecilia von Krusenstjerna, numera har hon tagit tillbaka det riksbekanta flicknamnet Gyllenhammar. Därav allt drägglande efter kändisar som blottläggs. Vi får åter träffa Suss, numera separerad både från man och familj. Det ena med vilja det andra av tvång. Hon har träffat Marcus, mannen som hon vill leva resten av sitt liv med. De välsignas med barn. De samtalar. Han älskar hennes humor. Han tycker hon är söt när hon pratar mycket. Men där finns något som skaver. Frustrationen över hushållet, barnansvaret och makens frånvaro smyger sig in under Suss skinn.
Parallellt med att förhållandet sakta insjuknar drabbas Suss mamma av en aggressiv cancer. En sjukdom som både förstärker det utanförskap som Suss har gentemot sin familj samtidigt som den utgör en liten strimma hopp till försoning.
Boken inleds en smula hackigt. Gyllenhammar jobbar med ett språk som är fragmentariskt. Hon hoppar mellan infall och minnen och jag hänger inte riktigt med. Allt känns upphackat. Meningsbyggnaden slaktas och fragmenten har väl som mål att skapa någon slags stämningar, men jag är inte med på tåget. Den alltmer febriga Suss som desperat gör allt hon kan för att distansera sig från sitt överklassförflutna. Hon odlar blommor som skitar ner för att de är fria och växer som de vill (liksom hon själv?). Jag kan inte frigöra mig från Cecilia Gyllenhammars egen röst som lyser igenom allt, särskilt i de näst intill aggressiva utfall som görs mot modern med makens arbetarbakgrund som vapen. Man vädrar kränkt och ledset barn. Ett barn som för allt i världen inte vill vara som sin mor. Men ändå faller hon till föga och försöker närma sig henne genom att berätta om hur den nya svärmodern faktiskt reser en del och är intresserad av Italien fast hon bor vid Hornstull!
Men här någonstans börjar jag dras med…
Språket blir mer drivet. Jag ser att vi är på väg någonstans och vill följa med. Suss finner en man som ska vara hennes vän och älskare, men han behandlar henne som ett barn. Han lägger huvudet på sned, skrattar och tycker hon är bedårande. Hon känner klibbigheten och vill bli fri. Helt självklart levererar han några av de vidrigaste kränkningarna jag någonsin tagit del av, förklädda till omtanke, och hon tar emot dem i sitt hjärta. Hon är ett förorättat barn som fortsätter att hamna i förorättande situationer och sällskap som vuxen. Där finns svägerskan som ber henne skärpa ihop sig när moderns cancerbesked knäcker henne. Alla, inklusive maken, anser att hon ändå lite får skylla sig själv när hon blir förskjuten av familjen. Hon har ju faktiskt hängt ut folk.
Efter den trevande inledningen får språket flyt. När fokuset läggs på förhållandet och febern som river Suss kropp, då bränner det till. Det blir äkta.
Och kvar vid det skitiga köksbordet sitter mannen. När det redan är försent och frun fjärmar sig . Då är han villig att gör allt.
Hon vill ta tillbaka jaget. Hon blir smal och snygg. Hennes kropp är inte gjord för matlagning, städning och väntan. Den vill dansa, flirta och bära henne! Det är berusande och det blir fysiskt nästan mer än mentalt.
Han, mannen, får panik och går sönder.
Kvinnan och hennes kropp. I ungdomen trasas den sönder av ätstörningar. I vuxen ålder dräneras den som städmaskin och barnalstrare. Aldrig ens egen, alltid någon annans. Hon vill ta den tillbaka.
Kvinnans sexualitet som följer sinnet. Mannen som inte kan förstå. Varför vill du lämna mig? Ha sex med andra om du behöver, det behöver inte betyda något. Men det gör det ju. För henne betyder det allt. Det är frihet. Upprättelse. Kapande av alla bojor. Det gör ont, men det måste ske.
"Stäpplöperskan" är en ärlig och sårig skildring av kampen för att finna ro. Läs den.
Mottagen: 1 juni 2012
Cecilia Gyllenhammar är bokaktuell
Nu kommer uppföljaren till "En spricka i kristallen"
Läs mer ...
Anmäl textfel
