LitteraturMagazinets recension
av Middagsmörker, Charlotte Cederlund
Samisk magi
"Middagsmörker" av Charlotte Cederlund är en viktig bok, och en vältajmad bok. Samernas historia är just nu trippelaktuell, skriver Frida Holmen Niblaeus.
Den 6 februari firades samefolkets nationaldag och nyligen kom tingsrättens utfall i en uppmärksammad rättegång om jakt- och fiskerätter. Dessutom kommer Svenska kyrkan ut med en vitbok om de historiska relationerna mellan kyrka och samer, i mars 2016.
"Middagsmörker" tar upp konflikterna mellan samer och "storsvenskar", både i nutid och historiskt. Svenska kyrkans roll är något förmildrad och förenklad, även om missionärernas utplånande av den samiska religionen nämns. Framförallt är detta en magisk thriller, som också tar upp frågor om identitet och tillhörighet. Kan en vara same fast en inte kan språket, eller någonsin har bott i en sameby?
Sextonåriga Áili har bott hela sitt liv i Skåne, och vet i stort sett ingenting om moderns samiska kultur. När hennes pappa dör, tvingas hon flytta till släktingar i Norrland som hon aldrig har träffat. Alltmedan sorgen förlamar varje ögonblick. Hon sover och äter, och påverkas av mörkret och kylan. I Skåne kunde hon ha sneakers året runt; här blir grova kängor, underställ och täckbyxor ett måste.
Áilis ena öga har alltid varit täckt av en vit hinna, vilket många gånger gjort att hon trakasserats av jämnåriga. I samebyn blir det än svårare att passa in, och svårare att veta vem som vill väl. Snart märker Áili att hon tycks känna saker som ingen annan känner, och kan komma närmare djuren än någon annan. I Olivia får hon en stark och lojal vän. Tillsammans börjar de ta reda på vad som pågår i Sápmi, och vem Áili egentligen är. Kanske är hon i själva verket mer same än någon annan i samebyn?
Handlingen är enkel, med några få tillbakablickar. Många spännande händelser gör att det blir (alltför?) lite plats över för det vardagliga. Morfarsmors sätt att bearbeta sin sorg genom att baka blir en viktig detalj. Ibland är meningarna långa och reflekterande, men oftast består texten av dialog eller beskrivningar av saker som händer. Texten ger intryck av att vara snabbt skriven, med några småfel här och där. Vissa handlingstrådar saknar slut, men kanske följs de upp i nästa bok? Till exempel undrar jag fortfarande vad symbolen i Áilis drömmar har för betydelse.
Läsningen går också snabbt, och jag kommer på mig själv med att hoppa över stycken för att få reda på vad som ska hända. Kanske gör den snabba läsningen att jag får högre krav på variation i språket och handlingen? Huvudpersonen är ofta utmattad, och lägger den mesta tiden hemma hos morfadern på att sova. Detta känns något enformigt när en läser hela boken på några dagar, men en kan också argumentera för att det stärker verklighetsförankringen. Om allt detta hände mig, skulle jag inte bli utmattad då? Ibland kommer detaljer som gör läsningen levande, får mig att förstå. Här beskrivs Áilis utmattning, och känslan av meningslöshet den för med sig:
"Hennes röda hår kittlar min näsa men jag bryr mig inte om att stryka bort det. Jag bryr mig inte om någonting."
Boken är skriven i jag-form, vilket gör att den känns direkt: läsaren vet precis vad huvudpersonen känner och hur hon resonerar. Ibland blir det lite väl mycket egna tankar, och brist på förståelse för de andra karaktärernas motiv. Varför gör männen som de gör, hur tänker de, vad driver dem egentligen? Många starka kvinnliga karaktärer är det, och svårt att hitta någon positiv manlig karaktär. Samtidigt gör närheten till huvudpersonen att läsaren känner igen sig i de detaljer som faktiskt finns. Till exempel hur en kan komma på att tacka någon först i efterhand:
"Först då inser jag att jag inte tackat honom för hjälpen men när tacket rullar av min tunga är han redan för långt bort för att höra det."
Vänskapen med Olivia, och det sätt på vilket den ger mod och styrka, är fantastisk. Äntligen får du en riktig vän! tänker jag, av sympati för huvudpersonen med sin kringflackande uppväxt. Förutom vänskap är hemligheter, att inte bli trodd och förstås det samiska, viktiga teman i boken. Vem kan en berätta för, och hur vill en att personen ska reagera? Hur viktigt det är med någon som tror på en när auktoriteterna tvivlar. Huvudpersonen har tydliga värderingar, till exempel i sin vegetarianism, som inte direkt får henne att passa in bland renägarna... Respekten för livet är viktig. Men ibland tvivlar även Áili på vad som är rätt, och då blir det spännande på allvar: Finns det religionsfrihet i praktiken? Vad är frihet? Är det när samer riskerar att bli misshandlade ute på stan? Hur ska en gå tillväga för att komma till ett samhälle där samer och svenskar kan samsas på lika villkor? Men olika personer har olika mål och tillvägagångssätt, och Áili kämpar hela tiden för att göra det som känns rätt.
Jag läser en artikel om Svenska kyrkans uppdelning av barnen i samebyarna. Beroende på om deras föräldrar ägde renar eller inte, skulle de gå i olika skolor. Renskötarbarnen tvingades till internatskola och sämre undervisning. I "Middagsmörker" finns också två skolor, men här är det sameskolan eller den svenska skolan. Som same riskerar en att bli trakasserad i den sistnämnda.
Räcker materialet till en trilogi? funderade jag, när första boken fått sin upplösning. Men om Cederlund problematiserar och fördjupar de olika konflikterna mellan svenskar och samer, och mellan samer och samer, då finns det definitivt material. I samernas historia finns mycket som behöver komma fram – saker som kan diskuteras med läsaren allteftersom Áili lär sig mer om sitt folks historia.
Mottagen: 15 februari 2016
Anmäl textfel
