LitteraturMagazinets recension
av Den sista migrationen, Charlotte McConaghy
Bländande vackert om en värld där djuren dör
Australiensiska Charlotte McConaghys ”Den sista migrationen” har hamnat på topplistorna världen över. Nu när den äntligen översatts till svenska är det bara att konstatera att den verkar göra precis lika stort intryck på de svenska läsarna. Till all rätt.
Franny Lynch har rötter i både Irland och Australien men hon känner sig inte hemma någonstans, förutom kanske simmande i havet och med havsfåglarna svävande ovanför sig. En scen som blir allt mer ovanlig eftersom 80% av djuren på jorden har dött ut till följ av klimatförändringarna. Fågelkvitter är inte längre en del av vardagen, och har inte varit det på väldigt länge. Och det krossar Frannys hjärta.
Franny bestämmer sig för att följa den sista flocken silvertärnor på vad som kan bli deras sista migration över världen, från Grönland till Antarktis. Hon lyckas övertala kaptenen på en av de få fiskebåtarna som fortfarande är i drift att det är fåglarna han ska följa om han vill hitta fisk. Kapten Ennis Malone är skeptisk, och motvillig att släppa på en orutinerad på sin båt, men han är också desperat att hitta fångst. När fiskebåten Saghani (Korpen) och dess omaka besättning lämnar hamnen nästa gång är det med Franny ombord, och istället för sin vanliga rutt följer de nu tre blinkande röda prickar på en datorskärm: sändare som Franny efter många dagars kamp lyckats fästa på tre silvertärnors ben.
"Djuren dör. Snart kommer vi vara ensamma här”. Så inleds boken, och det berättar allt vi behöver veta om bokens premisser. Det är en himmel utan fåglar, ett hav utav fisk, en savann utan stora kattdjur och ett norr utan björnar. De djur som en gång levde i regnskogen var de första att försvinna. Djuren dör och nu måste människan börja anpassa sig efter den värld de skapat. Om man inte är som Franny Lynch och vägrar befinna sig i en djurlös värld. Men hela tiden finns risken att de röda prickarna ska sluta blinka, att silvetärnorna ska dö mitt i sin sista migration. Hade Franny överlevt att se sina älskade fåglar dö?
”Den sista migrationen” är en hybrid mellan äventyrsroman och klimatdystopi, en form av modern ekofiktion när den är som vackrast. Brutal och drabbande. När vi får följa Franny förstår vi precis hur illa ställt det är i världen, mindre förstår vi hur illa ställt det är med Franny själv. Hon bär på många hemligheter och ett förflutet som hemsöker henne. Och varför har hon egentligen gett sig ut på denna sista migration? Alla frågor nystas långsamt upp och ut under bokens gång. Ömsom är det nutid, ömsom är det dåtid. Barndom, ungdom och hennes liv som gift med ornitologen Nial Lynch, som hon på fiskebåten återkommande skriver brev till.
Styrkan ligger i balansen mellan nu och då. Tillbakablickar som låter läsaren långsamt pussla ihop Franny och hennes historia, vad som driver henne och vad hennes inre mörker faktiskt innebär. McConaghy väver fint trådarna. För det är inte i stormarna som fiskebåten och dess besättning utsätts för, det är inte kampen att följa efter fåglarna över okänt vatten eller dusten med kustpolisen som står för den huvudsakliga spänningen i ”Den sista migrationen”. Det är själva gåtan som är Franny som håller läsaren på halster och som stundvis får det att krypa längs ryggraden.
Det svenska förlaget Lavenderlit har en fantastiskt förmåga att hitta internationella författare, skapa sprängande vackra omslag och få det svenska folkets hjärtan på fall, men jag undrar om inte ”Den sista migrationen” är deras mest drabbande utgivning hittills. McConaghy rör sig språkligt på precis rätt balansgång mellan berättande och känsla, driv och miljö för att fånga den bredaste av läsekretsar. Alla. Det finns en enkelhet och en rättframhet i språket som förhöjer samtidigt som kärleken till djur och natur är ofrånkomligt poetisk.
”Den sista migrationen” är en äventyrsroman utan dess like, men en melankolisk och ömmande sådan, inlindad i ekokritik och existentiell ensamhet.
Mottagen: 14 januari 2021
Anmäl textfel
