Recension
av Sfinx, Christine Falkenland
Falkenland levererar - men upprepar mönster
Christine Falkenland har skrivit fem diktsamlingar, fyra barnböcker och – hittills – nio romaner. Jag har läst de flesta av romanerna, alla förutom Trasdockan som är en sådan bok jag alltid känner att jag ska läsa snart men ändå inte har läst. Än. För Christine Falkenland är en av de mest intressanta författarna jag känner till i Sverige idag. Hennes böcker kan ha skiftande kvalitet, men det som alltid finns är ett obehag av precis den sort jag gillar och dessutom – när allt faller på plats – en underbar språkhantering. Det handlar om destruktiva relationer, ofta med mycket sex (både olikkönat och samkönat) inblandat. Avundsjuka och begär är de genomgående känslorna.
Den bild jag tecknat ovan stämmer bra in även på Falkenlands senaste roman, Sfinx. Även om formatet – brevroman – är nytt och boken utspelar sig i nutid, till skillnad från de sex första böckerna, och i stadsbebyggelse istället för skärgård eller kurorter, så är mycket detsamma som i de tidigare böckerna. Handlingen kan sammanfattas med att en kvinna, namnlös, skriver obesvarade brev till Claire, gift med en man som brevskriverskan tidigare har varit gift med. Hon är den första hustrun, och trots de många år som har passerat sedan relationen tog slut cirkulerar breven helt och hållet kring just avundsjuka och begär. En känsla av att ha blivit berövad något mycket viktigt. Oförrätter nära livets kärna.
Det är, som så ofta hos Falkenland, fullproppat med bibliska referenser. Och som sagt: få helt nya inslag. Jag tycker att den modell som Falkenland arbetar efter fungerar väldigt väl i Sfinx, bättre än nytänket i den förra boken (Vinterträdgården). Samtidigt kan jag känna att Falkenland i längden kanske kan behöva fortsätta röra sig bort från det invanda, och utforska nya terränger tills det blir lika bra böcker som på de upptrampade stigarna. Som trogen Falkenland-läsare uppskattar jag Sfinx eftersom den ger mig precis det jag är van vid. Ändå hoppas jag att framtiden för med sig helt andra strömningar – men gärna fortsatta våldsamma underströmmar som för mig långt bort från grunt vatten. För det kan man faktiskt förvänta sig av Falkenland. I alla väder.
Mottagen: 17 februari 2012
Anmäl textfel
