LitteraturMagazinets recension av Inga kelgrisar, inga styvbarn, Cia Sigesgård
Råttor skapar skräck och äckel i originell rysare
I ett helt vanligt hyreshus kan det pågå saker som är dolt för den som inte bor där. I Cia Sigesgårds debutroman, som kallas för folkhemsrysare, kretsar handlingen kring några lägenheter och dess invånare.
Folkhemmet byggdes för att ge människor en höjd levnadsstandard och en rättvis möjlighet till drägliga livsvillkor. En del i det bygget innebar att man behövde många fler bostäder för att få plats med människorna. Allt blev väl inte riktigt som man hade tänkt sig när de sociala ingenjörerna ritade upp sina idéer för samhället. En del passade inte i mallen och andra kvävdes i omsorgen.
Hyreshuset i Sigesgårds bok knakar lika mycket i fogarna som folkhemsbygget. Däremot är romanbygget i strålande skick. Känsliga läsare bör varnas för den psykologiska spänningen som byggs upp och för några riktigt läbbiga scener.
Astrid lever med sin vuxne son som det alltid har varit något konstigt med. Efter pappans död har Sonen tagit över hans roll som tyrann i hemmet. Det är en riktigt vidrig karaktär som presenteras, en man som sätter sina primitiva behov i centrum och utsätter andra för sina känslostyrda infall utan några skuldkänslor. Ett lik hamnar i deras badkar och sprider en fruktansvärd stank i huset. Astrid får dock nya bekanta som hon kan lasta över sina problem på, och som läsare får man gradvis veta mer om hennes och Sonens historia.
Anna lever ensam och har svårt att navigera i alla sociala koder som utgör vår tillvaro. Hon blir dock god vän med grannpojken Kasper som ofta flyr från grälen mellan mamman och styvpappan. De kan hjälpa varandra för att härda ut i en obegriplig värld och är karaktärer som man gärna tar till sig. Som motvikt till den ondska som sprider sig i huset, utgör de hoppet i berättelsen.
Folkhemmet behöver underhållas och så också ett hyreshus. Annars finns det risk att skadedjur tar sig in och sprider sjukdomar. Råttor spelar en viss roll i boken, både som symboler och som läskig ingrediens i handlingen.
Författaren spelar en hel del på äckelkänslorna för att sätta skräck i läsaren. Det krävs ett skickligt handlag för att kunna göra det på ett sätt som inte bara skapar illamående. Sigesgård lyckas bra med det och då är scenerna med råttorna inte de värsta.
Det känns roligt att kunna ta del av en så originell rysare som ”Inga kelgrisar, inga styvbarn”. Stämningen är så där lågmält kuslig som man har vant sig vid hos flera svenska skräckförfattare, men det finns också en egen ton i berättelsen. Kanske är persongalleriet lite väl svart-vitt ibland, men det känns ändå trovärdigt då deras beteenden och handlingen följer en logik. Det till synes vanliga kan skruvas till något mer okänt och därmed också riktigt skrämmande.
Mottagen: 21 april 2014
Anmäl textfel