LitteraturMagazinets recension
av Bära barnet hem, Cilla Naumann
Cilla Naumann bär barnen hem
Cilla Naumann bjuder i "Bära barnet hem" in till en stillsam värld. Boken är skriven i kapitelform, växlande mellan två personer, och visar på komplexiteten av att vara människa.
"Så håller hon honom tills han sover djupt, håller vakt tills han är över gränsen, borta i sömnens trygga land. Då lägger hon tillbaka hans hand i sängen och kysser honom på pannan. Som om han fortfarande vore en mycket liten pojke, som om han fortfarande vore hennes."
Det är en stillsam värld som Cilla Naumann bjuder in oss till i "Bära barnet hem". Här är det ögonblicken som står i fokus, som fångas i tiden. Ingen plats för stress eller våldsamheter.
Boken är skriven i kapitelform, växlande mellan två personer. Vi får följa berättaren som tillsammans med sin son åker för att möta sonens biologiska mamma, och de tankar och stunder som uppstår inför och under denna resa. Samtidigt får vi även följa barnflickan Ana, ursprungligen barnhemsbarn, vars enda spår från sin mor är tre rader på en papperslapp. Ana som ägnar sin vardag åt att uppfostra andra människors barn. Det är en bok om släktband, och om att vara någons mor.
Språkligt finns inga spår av Miranda Julys roman "The first bad man" (utgiven på engelska tidigare i år) men konceptuellt förs mina tankar ändå dit. De båda behandlar och berör frågan om vem som egentligen är en förälder. När blir ett barn ens eget? Och kan man älska någon annans barn? Medan July angrep ämnet med den underfundiga humor som genomsyrar också hennes andra verk – inte minst filmerna – så är Naumanns bidrag istället stilistiskt och vackert, stundtals i gränslandet till lyriken. Det finns partier som kan strykas under, ställas på rad och som stannar kvar. Som bör läsas igen och igen, och igen.
Det här är en bok som läses i den takt som den är skriven, långt bort från vardagens stress, eller kollektivtrafikens hätska stämning. Det är en bok som erbjuder eftertanke, och eftertanke bör den få.
I en samtid där frågan om abortlagstiftning åter hamnat på agendan, och där högerextremistiska och rasistiska vindar blåser i samhällsdebatten, där ifrågasättandet av samkönade människors rätt till föräldraskap blossar upp då och då, blir detta ett viktigt avtryck som visar på komplexiteten av att vara människa, av att ha ett hem, en familj och vad det innebär att få tillhöra.
Det är ett vackert och vördnadsfullt bidrag som vågar ställa frågan om vad hemma är, och vems hem det tillåts vara.
Mottagen: 28 december 2015
Anmäl textfel
