LitteraturMagazinets recension
av Mina möten med De Verkliga Författarna, Claus Beck-Nielsen
Fiktiva möten med verkliga författare, eller om det var tvärtom?
Claus Beck-Nielsen är författaren som gör hela sitt liv till konst och nu är han aktuell på svenska med en metafiktiv roman; ”Mina möten med De Verkliga Författarna”.
Det är en fantasifull berättelse om liv, identitet, drömmar och konstnärskap. Men har man inte koll på dansk litteratur uppfattar man inte riktigt alla aspekter av berättelsen.
I tolv kapitel får läsaren följa berättarrösten Claus Beck-Nielsens möten som eventuellt har ägt rum med några av de mest uppskattade danska författarna. Det är möten som också har bäring på huvudpersonens egna ambitioner att bli en Verklig Författare. Dittills har han lyckats få två dikter publicerade, men drömmer om mer.
Frågan är om författarna som på ibland ganska dråpliga sätt kommer i berättarens väg fungerar som inspiration eller hämmande på hans egna försök att skriva något verkligt bra. Inger Christensen, Peter Høeg och de andra tio författarna som passerar revy är såväl upphöjda som en del av kultureliten. På ett ambivalent sätt är det lockande och motbjudande på samma gång för en författare som vill vara sin egen. Det visar sig inte så lätt att hitta sin egen konstnärliga identitet i jämförelse med dessa höjdare.
Romanen utforskar gränserna mellan det verkliga livet och fiktionen, vilket är ett vanligt tema för 2000-talets litteratur. För den fiktive Beck-Nielsen är det svårt att skriva fiktion utan verklighetsförankring och därmed vänder han på perspektiven i förhållande till den verkliga roman som den verklige Beck-Nielsen har skrivit. Går det att komma fram till en verklig sanning om sig själv genom en fiktiv berättelse? Det är hela tiden svårt att avgöra vad som är påhittat och vad som eventuellt innehåller spår av sanning i romanen, men det spelar också mindre roll.
Texten krumbuktar och växlar mellan olika skeenden. Ibland är det pinsamt underhållande och språkligt finns inte mycket att invända. Emellanåt finns det partier som kan få läsaren att tappa intresset när det känns som att förutsättningarna för dessa märkliga möten upprepar sig. Hela romanen knyts dock ihop på ett rimligt sätt på slutet när fiktionen och verkligheten verkar mötas i harmoni.
Mottagen: 25 oktober 2014
Anmäl textfel
