Recension
av Lady Chatterleys älskare, D.H. Lawrence
Tjatigt och alltför sentimentalt om förbjuden kärlek
Om man låter "Pride and Prejudice" para sig med en Harlequin-bok skulle det uppstå en avkomma i stil med "Lady Chatterleys älskare". Här finns all klassikerkänsla från Austen, men också all den smetiga, kletiga, kladdiga, smått patetiska sentimentaliteten och dramatiken från romantisk kiosklitteratur, underblåst av överdriven adjektivanvändning och förmågan att upprepa samma nötta fraser om och om igen.
Det känns unket. Det ger en känsla av illamående. Som ett instängt rum med dammiga sammetsdraperier och en kvalmig stank någonstans mittemellan var och parfym. "En förlorad värld" är så otroligt mycket bättre, liksom nämnda Austen och förstås E M Forsters "Maurice". D H Lawrence läste manuset till "Maurice" innan han skrev denna bok och stal helt fräckt kärleksaffären med en skogvaktare. Han hade gärna fått stjäla mer än så.
Som ni kanske märker är jag inte så förtjust. Jag förstår inte alls att Lawrence ses som ett så stort namn. Det går att skriva mycket, mycket bättre än så här om erotik och kärlek. Den enda bedriften är att han lyckats skriva nästan 500 sidor av enbart massa tjatiga knull och bittra utläggningar om hur få riktiga män (med äkta kuk i sig) som finns kvar i världen, hur kvinnorna utvecklats till bittra bitchar som fått för sig massa feministiskt fjant och hur moderniteten har förstört världen så att människosläktet degenererats och snart dör ut.
Hejhej, 1928! Visst är det intressant att ta del av dessa tankegods ur idéhistoriens skafferi, men något litterärt värde i form av språk och berättelse letar jag förgäves efter i "Lady Chatterleys älskare".
Mottagen: 21 september 2012
Anmäl textfel
