LitteraturMagazinets recension
av Dagbok om min kropp, Daniel Pennac
Segt om kroppen
Jaget vill åstadkomma någon slags kroppens självbiografi i Daniel Pennacs ”Dagbok om min kropp”. För andra skriver om annat. Men vad ger den i jämförelse med en traditionell berättelse? Jag blir besviken på det som annonserats som nytt och spännande.
Det finns en utgivarfiktion som ram. Huvudpersonens dotter ger en vän med förlagskontakter faderns efterlämnade anteckningar. Ta och skriv!
Mannen utan namn som för pennan är av min föräldrageneration. Han föds 1924 och dör 2010. Förhållandet till modern var inte gott. Hon var stel och sträng. Han nämner också att han själv inte var mycket för att kela med sina barn och barnbarn. Han lämnar det kroppsliga på papperet i någon mening.
Hustrun och han har emellertid ett bra samliv tills lusten och förmågan avtar på äldre dar. Han har inte varit otrogen. Men när han är några över 70 återföds han på nytt för ett kort tag. En ung flicka, 25 år gammal, som hjälpt honom med en konferens är kärleksfull och generös på eget initiativ. Jag blir lite illa berörd. Är det verkligen sannolikt? Jo, det finns väl sådana förhållanden, och en författare gör vad han vill med sin text.
Det är en tråkig bok. Den förmenta humorn tilltalar inte mig. Titeln är förvillande lik Kristian Gidlunds ”I kroppen min”. Men den senare är mycket läsvärd. I tragiken finns en dramatik. Destruktiva krafter, cancern, har fått kroppen i sitt grepp. Hur mycket ska huvudpersonen orka kämpa emot? Hur tacklar han det svåra som händer och det oundvikliga slutet som ska komma? Gidlunds bok är intressant och gripande på ett osentimentalt sätt.
Olik en vanlig dagboksroman i positiv bemärkelse blir inte Pennacs. Vi får följa den unga pojken genom hans sexuella uppvaknande, det första misslyckade samlaget och det första lyckade. Det är klart att kroppen måste finnas med där. Annars är det snorbubbar, avföring, småsår, synrubbningar, svag kisstråle och så vidare. Hur intressant är det? Berättarjaget skriver själv att han inte tar upp vardagens konflikter. Ett liv utan intrig blir det. Föga engagerande.
Översättningen har också sina skönhetsfläckar. Personalmatsal kallas kantin (cantine på franska), huvudpersonen går snabbt uppför trappan till jobbet i stället för avancerar (monter), dossier översätts till dossié, inte till pärm eller journal…
Mottagen: 12 juni 2014
Anmäl textfel
