LitteraturMagazinets recension av Anders Timell får inte dö, Daniel Woxlin
Bisarrt Anders Timell-hommage
Målgrupp? Gissningsvis personer runt 30-50. Förförståelse? Att någon gång ha lyssnat på radiokanalen Mix Megapol. Potentiella läsare av Daniel Woxlins ”Anders Timell får inte dö” kan i övrigt ha nytta av att vara lite bevandrad i kändisvärlden, för att kunna krama ur det mesta ur en tunn fabel.
Berättelsen är en fiktiv bit nutidshistoria. Den är uppbyggd av en slags antites genom en futuristisk tillbakablick till ett samhälle från år 2012, präglad av statligt överförmynderi som för tankarna till Kafkas dystopiska ”Processen”. Huvudpersonen, den existentialistiskt inre monologerande Jon Holmberg, arbetar som medelmåttig tjänsteman på ”Verkställande Utskottet”. En dag i den vanliga lunken råkar han under ett olycksaligt hjärnsläpp klottra ned de ödesmättade orden: ”Anders Timell måste dö” på en myndighetsrapport och faxar iväg ordern som automatiskt verkställs. Det fatala misstaget upptäcks omgående, varför Holmberg bestämmer sig för att försöka rädda livet på den nu oskyldigt dödsdömde. I och med beslutet så öppnas en dörr till en möjlig flyktväg ur en annars flegmatisk tillvaro.
Läsaren får därefter summativt följa flyktlivets vedermödor och det sociala samspelet som försiggår i miljön utanför Åkersberga. Den ena buskisliknande dråpligheten efter den andra avlöser varandra. Vi möter försvarsrobotkaffemaskiner, eldsprutande komodovaraner, några mord, en saltgrop för att bevara kallskuret, fakerestaurang byggd av skog och mängder med olika slags putslustiga situationer. Är igenkänningsfaktorn hög någonstans här? Ja, eftersom motivet är ett enda sammelsurium av Loes ”Doppler”, de la Mottes ”Geim”, Backmans ”En man som heter Ove”, Jonassons ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” och till och med lite av ”Hungerspelen”- fast inbakat i svenskorienterad presenskontext. Boken sällar sig således till den numera digra volymen av homogena folklustspel i tryckt form. Det är intet nytt under solen.
Anders Timell beskrivs närgående och levande. Det är vad som gör berättelsen bisarr, eftersom det skapas intryck av nästintill blind hängivelse från författarhåll, avsiktligt eller ej. Skavandet från en otidsenligt högtravande och romantikenkarakteristisk dedikation till hjälteikonen (Timell) lämnar mig inte. Associationerna till Keats ”Ode till en grekisk urna” är inte långt borta. Om det existerar en tänkt ironi så slår den i vart fall inte igenom tillräckligt. Bieffekten blir ett absurt uppmålande av hur Timell, nästan i slow-motion, vevar sin fantastiska lejonman till hårsvall, hur hans välkända, glättiga humor tar sig uttryck i den extrema situationen han fiktivt försatts i, en förhävning av en persona grata.
”Anders glider av bilbarnstolssadeln och landar på fötter framför oss. När han står där bredvid komodovaranen som precis besegrats, sotig och svedd i ansiktet, så kan jag inte låta bli att se på honom som den manligaste man jag någonsin träffat.”
Irriterande nog förtas all form av tänkbar läsvärdhet från en kanhända lite intressant grundidé. Visst, jag kan tänka mig att en person som gillar Anders Timell och/eller önskar spisa ytterligare en i raden av humorlitteratur à la ”Hundraåringen…” kan uppskatta boken. Det förutsätter dock att vara inställd på en inte alls unik eller tänkvärd upplevelse, utan enkom läsning i syfte att slå ihjäl lite tid i en hängmatta. Absolut. Det har jag inga som helst problem att sympatisera med. För ”Anders Timell får inte dö” är svepande lättläst, har ett otvunget språk, smälter lika snabbt som en glass i solsken och är likaledes lättglömd. Värt att nämna är i alla fall ett försök till någon slags originalitet, genom musiklåtarna som sätter tonen i inledningen till varje kapitel. Illustrationerna, blå-röda bilder lite här och där och med klotter och skiftande typer av kompositioner, levandegör också något. Men som sagt, ett ytterligare fokus på innehållsmässig exklusivitet hade sannerligen inte skadat, enär läsningen bara blir en trött déjà-vu.
Mottagen: 26 juni 2018
Anmäl textfel