LitteraturMagazinets recension
av Ingenbarnsland, Eija Hetekivi Olsson
En brinnande hunger efter ett annat liv
Miira är ursinnig. På tafsande män, rasistiska lärare, rika snobbar och orättvisor. Med en stolthet som en indianhövdings och en tickande bomb av hårdpackad underlägsenhet i bröstet forsar hon fram längs Gårdstens grå husfasader.
Miira är född till sopa, med amalgamfyllningar i framtänderna, skitjobb och noppriga sunkkläder. Men Miira vill större, spränga gränser, bli konstnär eller hjärnkirurg. Som statsminister hade hon i alla fall inte gjort som Palme och andra välmenta politiker som gett henne ”rätt” att läsa svenska som andraspråk och därmed gjort henne till en finnjävel i finneballeklassen, för alltid.
Miira är inte flickigt trevlig och vän. Miira eldar i trappuppgångar, slår grannbarn, bombhotar skolor, hänger i knarkarkvarter och dricker sprit. Snorloskar.
Knappt en rad har Hetikivi Olsson slösat på att framställa Miira som något annat. Först efter drygt hundra sidor skrivs någon form av sårbarhet in, något som inledningsvis får mig att tvivla på historiens ärlighet. Jag tänker att ingen människa kan vara så hård och beslutsam som Miira.
Men efterhand lär jag känna bokens huvudperson. Ser hennes omedvetet blottade insidor, hennes vilsenhet och rädslor.
Det som griper mig mest i boken är Miiras relation till sitt eget samvete. Miiras mamma städar trappuppgångar och kan knappt ta sig upp på morgonen på grund av knäckt ryggrad. Ändå tar hon ett lån och låter Miira åka på språkresa till sandstranden i England.
Här dras ett streck mellan Miira och hennes vänner mellan husen i Gårdsten. Ett streck som skär som ett rakblad i Miiras samvete. Redan i mellanstadiet är Miira expert på klassmarkörer. En snabblick i ögonvrån och hon vet exakt var på samhällets nedersta trappsteg klasskompisen befinner sig.
Hennes brinnande hunger efter ett annat liv skapar en avgrund mellan henne och barndomsvännerna. Hennes skam blir till magknip när hon inser att hon har vuxit ifrån barndomsvännen med spritflaskan, de långa tånaglarna och de snart inflammerade spruthålen i armvecken.
Romanens språk är helt och hållet Miiras, trappuppgångens och de trimmade tändarnas. Det forsar fram. De egenhändigt sammansatta orden blir visserligen lite för många ibland, men språket känns ändå nästintill hundraprocentigt träffsäkert. Som en självklar del av verkligheten det beskriver.
En bråkdel av Miiras ursinniga energi hade tagit ett medelklassbarn som mig själv till månen. Den ursinneskraft Hetikivi Olsson skriver in i Miira borde ges till alla svenskfödda barn tillsammans med D-dropparna. Då hade ingen fördelningspolitik behövts.
För det är just uppkäftigheten, bångstyrigheten och vägran att vara till lags som ger Miira kraften och modet att bryta sig ur den verklighet hon hatar – utan att tvingas finna sig i de lydiga och urtrista leden.
Ingenbarnsland är en förstklassig debut, värd att hyllas, diskuteras och jämföras med allehanda storheter inom genren arbetarklasslitteratur. Ändå lämnar berättelsen efter sig en gnagande fråga:
Hade vi kunnat ta till oss en Miira vars mamma inte hade haft Leo Tolstoj i bokhyllan, vars pappa inte var hobbyfotograf och som varken var intresserad av smartböcker på Bokmässan eller att praoa på galleri? Orkar vi med helveten utan lyckliga slut? Troligen inte inom samtidslitteraturen.
Mottagen: 12 februari 2012
Eija Hetekivi Olsson skriver om orättvisor och segregation
En debutbok skriven i vredesmod
Läs mer ...
Anmäl textfel
