LitteraturMagazinets recension
av Ondska, Eirikur Örn Norddahl
Svart humor och drastiska kast när ondskan undersöks
Läsaren utmanas när Eiríkur Örn Norðdahl försöker få grepp om den mänskliga ondskan.
Det är en roman med flera bottnar som går på djupet för att utforska de drivkrafter som finns inom oss och som kan leda till handlingar som definieras som onda. I tvära kast växlar berättelsen mellan nazisternas härjningar i litauiska staden Jurbarkas på 1940-talet och nutidens Island och Europa där högerextrema krafter växer sig starkare.
Det är knappast originellt att ställa ondskan i relation till nazismen, det är gjort i otaliga böcker och filmer efter andra världskriget. Men Eiríkur Örn Norðdahl lyckas göra det igen utan att det känns uttjatat. Han använder en ganska svart humor för att ställa saker på sin spets. Dessutom utmanas läsaren när karaktärerna inte alltid beter sig som förväntat utifrån deras roller.
Agnes som jobbar med en avhandling om högerpopulistiska partier är fascinerad av allt som har med andra världskriget och Förintelsen att göra. Hennes föräldrar kom till Island från Jurbarkas och i deras respektive släkter finns minnen från fasansfulla händelser när deras stad rensades på sin judiska befolkning, som då utgjorde nästan hälften av det totala invånarantalet.
På ett oerhört detaljerat sätt beskrivs hur tyska nazister och litauiska nationalister tillsammans genomför massakrer på ett par tusen judar. Boken inleds med siffror på hur många som mördades under Förintelsen och i Jurbarkas. Det blir till ett skämt, då sådana siffror blir så abstrakta att det går att skoja om. Men när familjerna Lukauskas och Banais historia som bödlar och offer i Jurbarkas skildras är det inte roligt längre.
I den nutida berättelsen i ”Ondska” rullas ett triangeldrama upp. Agnes lever med Ómar, men i sitt arbete söker hon kontakt med Arnór som är en intellektuell isländsk nynazist. Trots deras motsatta åsikter dras Agnes och Arnór till varandra genom deras besatthet för 1940-talet. När Ómar upptäcker Agnes otrohet bränner han ner deras hus och påbörjar en odyssé genom Europa med dess fascistiska historia.
Nazismen under Hitler är lätt att ta avstånd från, men i romanen problematiseras ondskan. Den ser inte likadan ut som för 70 år sedan och det gör inte nazismen heller. Arnór får symbolisera den mer välkammade moderna nazisten som inte kommer med rasbiologiska klyschor. Agnes dras till honom på samma sätt som många människor dras till dagens högerpopulister som inte har konstiga mustascher och armbindlar. I bokens första del påminns läsaren om likheterna mellan då och nu.
I ”Ondska” poängteras att det knappast var nazismens inneboende ondska som lockade anhängare, utan dess förmåga att ge hopp åt människor. På samma sätt presenterar dagens fascistiska partier en ljusare framtid, bara man kan bli av med problemet som invandrarna utgör. Romanen påminner om att vi begår ett misstag när vi lägger problemen hos ”den andre”. Men det gäller också när vi placerar ondskan hos ”den andre” även om denne är nazist.
När Ómar som är en ganska ”helylle” kille upptäcker otroheten och bränner upp huset, letar han efter andra att lägga över ansvaret på. Det är lätt att peka på nazisten som ”den onde” och att se honom som hotet mot relationen. När Ómar på ett ironiskt sätt börjar bära en Hitler-tröja är det som om han har kapitulerat både inför de andra och inför sig själv, på samma sätt som medlöpare ofta gör när de inte kan vinna. Först när han står för sina handlingar och möter konsekvenserna finns möjlighet till försoning med Agnes.
Efter de pedagogiska och underhållande jämförelserna mellan nazismen då och nu i första delen följer en djupare granskning av den ondska som finns inom alla. Läsaren får en ganska omfattande redogörelse för huvudkaraktärernas uppväxt och vad som har format dem. Det biologiska och sociala arvet är ett centralt motiv i boken, inte minst när det presenteras ett nyfött barn som för sin egen talan.
Norðdahls stil är säregen och blandar intellektuella resonemang med kroppsliga begär. Redogörelser för hur populistiska politiska idéer formas varvas med hur man hånglar på bästa sätt. Med olika perspektiv vill han hålla läsaren alert. Tid, rum och berättarröst växlar genom hela romanen och emellanåt gör han en paus för att tilltala läsaren direkt. Det finns en risk att man tröttnar och blir förvirrad av den konstanta variationen, men för det mesta finns det en struktur i texten som låter läsaren bli delaktig.
Mänsklighetens och enskilda individers historia kan ge viss förståelse för tankar och handlingar. Men romanen visar också att vi i varje tid måste avslöja nya former av ondska. Att lära av historien innebär inte bara att reagera på likheter. Vi måste också förstå att nya monster kan skapas i en ny miljö, inte minst inom oss själva.
Mottagen: 22 oktober 2014
Anmäl textfel
