LitteraturMagazinets recension
av Jag sträcker ut handen mot evigheten, Elisa Rossholm
En vacker och vemodig seriebiografi
Mary Wollstonecraft var en av de första feministiska tänkarna, verksam på 1700-talet. Under en resa till Norden skrev hon brev, både till sin otrogne make och till en uppdiktad vän. Utdrag ur brev har nu Elisa Rossholm illustrerat med collage och blyertsteckningar.
Elisa Rossholm har tidigare givit ut en bok baserad på Victoria Benedictssons dagboksanteckningar, ”Jag tillhör icke något läger”. Den var en av mina starkaste läsupplevelser inom seriegenren på många år, främst för att Rossholm – liksom Rydberg – utnyttjar tecknandet tillsammans med ett väl hanterat collagearbete för att ge liv och dynamik åt sina bilder. Dessutom är det alltid alldeles enormt trevligt när kvinnliga gestalter lyfts fram ur det förflutna och inte bara citeras utan också gestaltas i bild.
Liksom Benedictssons dagböcker är de brev som Rossholm här har arbetat med inte särskilt muntra. Wollstonecraft sörjer sitt ituslagna äktenskap och är inte särskilt förtjust i länderna som hon besöker eller de människor som bor där. Samtidigt finns en resignerad, mycket filosofisk ton och naturlyrisk klang som gör det ville n visserligen vemodig, men otroligt vacker läsning.
När ord och bild samspelar på det här sättet – när en nutida skapande människor lyfter fram en sedan länge död skapande människa och låter skapande befrukta skapande – då blir det mycket substantiellt. Rossholms bok är inte bara förmedlare av Wollstonecrafts ord. Den ger så mycket mer och blir ett konstverk, alldeles i sin egen rätt, antingen som ingång till Wollstonecraft eller som mycket läsvärd fördjupning för den som redan känner till henne.
Vare sig Rossholm fortsätter att lyfta fram de döda eller väljer andra berättelser så ser jag med stor tillförsikt fram emot ett rikt serietecknarskap – helt klart ett av de mer intressanta i vår samtid.
Mottagen: 29 november 2012
Anmäl textfel
