LitteraturMagazinets recension av Ringens gåta, Elisabet Nemert
En kärleksfull realism som står på egna ben
Innaför romanens schablonmässiga omslag finns en historisk realism och en inkännande människoskildring. Elisabet Nemert är en gedigen berättare.
Två saker kunde ha fått mig att avstå från att läsa ”Ringens gåta". Båda finns på omslaget. Det är sådant som ligger utanför själva textinlagan men som kan styra våra förväntningar och vår läsart. Det första är titeln. Den andas fantasy, en mytologisk berättelse med magiska inslag. Där kompar det goda på ett stiliserat sätt mot det onda. Jag tycker magi är fusk. För mig är det intressantare med nyanserna i en psykologisk realism. Det andra är bilden på omslaget, en ung kvinna med pilbåge, slätt utslaget hår och smink runt ögonen. Hon är som hämtad ur ett dataspel. Det är inte heller my cup of tea.
Så varför öppnade jag boken med spänning? Jo, det beror helt och fullt på författarnamnet. Jag har tidigare lyssnat på och läst Elisabet Nemerts historiska romaner och funnit att hon är en gedigen berättare. Om det så handlar om Stockholm på 1700-talet eller Gotland på 1300-talet lyckas hon väcka den nutida läsarens intresse.
Under bokmässan var jag på ett seminarium, där Elisabet Nemert deltog vid sidan av Johanne Hildebrandt. Det framgick att de två romanförfattarna anlade olika perspektiv på vad som drev människan framåt. För Hildebrandt som rör sig i förhistorisk tid var kampen om makt det centrala. Nemert ville lägga tyngdpunkten på kärlekens styrka. Jag har inte läst Hildebrandt men vet att de båda sätter starka kvinnor i centrum.
I ”Ringens gåta” befinner vi oss i samma epok som Jan Guillous Arn, i svenskt 1200-tal där mäktiga ätter i Västergötland och Östergötland slåss om kungamakten. I Elisabet Nemerts roman möter vi Ingrid Ylva i täten för Bjälboätten. Som änka hade hon en stark juridisk ställning. Hon styrde över folk och egendom.
De ogifta, även männen, fick vara beredda på att ingå resonemangsäktenskap för att säkra maktförhållanden eller för att skapa nya. I ett sådant sammanhang hamnar Ingrid Ylvas dotterdotter Helena. Men författaren låter kärleken också få vara med i spelet – och segra. Elisabet Nemert är lite romantisk ibland, och jag köper det.
Den gåtfulla ringen som Helena fått ärva är dock ett överflödigt inslag. Den förtydligar hennes känslor eller förutsäger att något är å färde. Men Nemert brukar inte använda sig av sådana medel, och det gör hon rätt i. Hennes romaner lever gott på sin historiska realism och sin inkännande människoskildring.
Mottagen: 14 december 2014
Anmäl textfel