LitteraturMagazinets recension
av Mitt stora vackra hat, Elisabeth Åsbrink
Tätt inpå Victoria Benedictsson
Det har kommit en ny biografi över Victoria Benedictsson. Elisabeth Åsbrinks “Mitt stora vackra hat” lägger sig tätt intill objektets känslo- och tankeliv. Hon ger ingen entydig förklaring till Benedictssons självmord. Men hon ger läsaren ett bra underlag att dra sina egna slutsatser.
Författaren tog sitt liv, 38 år gammal, på ett hotellrum i Köpenhamn sommaren 1888. Det har förstås intresserat forskarna. Ellen Key fann orsaken i Benedictssons motsägelsefulla karaktär och sociala utsatthet. Psykoanalytikern Tora Sandström menade att hon var schizofren. Fredrik Böök och andra efter honom har lagt tyngdpunkten på den olyckliga kärleken till Georg Brandes. Feminister som Ebba Witt-Brattström ser henne som en föregångsfigur som gick under i det patriarkala samhället. Birgitta Holm menar i sin biografi från 2007 att incestuösa övergrepp i barndomen låg bakom Victoria Benedictssons olycka.
“Mitt stora vackra hat” är i mycket en vetenskaplig biografi med noter och litteraturförteckning. Men den har inte som brukligt en inledning om forskningsläget som jag helt kort skisserar ovan. Åsbrink har i stället en prolog, där hon trycker på hur viktig samtiden är när man skildrar en människas liv. I det avseendet lyckas hon utmärkt.
Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche hade proklamerat att efter upplysningen var Gud död. Vad skulle komma i hans ställe? Vetenskapen? Ensamheten? Omoralen? Och den danske litteraturkritikern Georg Brandes införde 1883 i en essä begreppet det moderna genombrottet. Litteraturen skulle i första hand vara realistisk och inriktad på samhällsdebatt. Åsbrink tecknar ett nät av människor som förhåller sig till varandra i frågorna som var på tapeten. Under det moderna genombrottets tid har Victoria Benedictsson en egen plats.
Hon skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren men blev snabbt igenkänd. 1885 kom “Pengar”, en roman som fick ett positivt genomslag. I den skildrar Benedictsson ett olyckligt äktenskap som slutar med skilsmässa. Känsloläget baseras på hennes egna upplevelser sedan hon gift sig ung med den äldre postmästaren i Hörby. Hennes avsky inför det sexuella skildras symboliskt men mycket starkt. “Fru Marianne” som kom ut två år senare fick ett blandat mottagande. Den gav en mer utopisk bild av ett jämställt äktenskap där makarna lever i samförstånd som bönder på den skånska landsbygden.
Victoria Benedictsson hade på många sätt ett svårt liv. Hon drabbades av någon slags bensjukdom och fick gå med kryckor. Hon hade en osäker ekonomisk situation efter en överenskommelse med maken om att bli fri från samlevnaden. Hon hade också en bräcklig självkänsla. Hon var stark i sitt motto arbete och sanning men svag när det gällde tron på sitt författarskap. Hon sökte sig gärna till män för att diskutera litteratur och få stöd men kände sig ofta utanför och underlägsen. Hon var helt självlärd, eftersom hennes far förvägrat henne utbildning.
Benedictsson söker som många andra den berömda Georg Brandes sällskap. Hon tar in på hotell i Köpenhamn under långa perioder. Åsbrink går igenom Benedictssons egna anteckningar efter mötena. Vi får alltså hennes perspektiv. Brandes har många kvinnor, och Benedictsson vill ha en egen plats i hans hjärta. Hon ställer krav på honom när det gäller var och hur ofta de ska träffas. Men när Brandes vill att kyssarna ska övergå till något mer ryggar hon tillbaka. Hennes känslor åker berg- och dalbana. Hon har under lång tid umgåtts med självmordstankar, och till slut gör hon slag i saken. Hennes sätt att ta livet av sig med en rakkniv inspireras Strindberg av i dramat “Fröken Julie”.
Elisabeth Åsbrinks bok är omfattande. Den består av mer än 500 sidor. Vissa partier kan upplevas som upprepningar. Benedictsson är en person som ältar. Men jag tror omfånget behövs för att man riktigt ska kunna tränga in i hennes värld. Jag fastnade och läste många timmar i sträck.
Mottagen: 6 oktober 2022
Hård kamp om åtråvärt pris
Augustpriset gick till en debutant
Läs mer ...
Anmäl textfel
