LitteraturMagazinets recension
av Riktiga Elsie, Elsie Johansson
Självbiografi med reservationer
Folkkära Elsie Johansson har skrivit sin självbiografi, ”Riktiga Elsie”. Titeln är hämtad från ett brev som Astrid Lindgren skickat. Elsie kunde inte tro att det var den berömda författaren som stod bakom det uppskattande brev hon fått i samband med debuten ”Brorsan hade en vevgrammofon”. - Det var en diktsamling. Senare har Elsie Johansson kommit ut med ett stort antal romaner. - Jo, det var från den riktiga Astrid till den riktiga Elsie, skrev Astrid Lindgren.
I den nya boken vill Elsie gestalta sin väg till författarskapet. Den var lång. Hon var 48 år när hon gav ut den första samlingen dikter. Hon hade då arbetat många år som tjänsteman på posten. Långt, 50 år, var också det olyckliga äktenskap som hon till slut bröt upp ifrån.
Det blir en självbiografi med reservationer. Men läsaren får ta del av författarens överläggningar med sig själv inför det urval hon gör.
Mycket kommer det att handla om den fattiga uppväxten och föräldrarna. Hon älskar dem alltjämt, fast relationerna inom familjen inte var de bästa. Fadern tog gärna till flaskan. Modern teg och underkastade sig. De ljusa stunderna var när Elsie var ensam med sin mamma och de vävde sagor tillsammans. Där kan man säga att fabulerandet startade som så länge låg i sin linda.
Genom förutseende lärare fick Elsie möjlighet att studera till realexamen. Men där tog det stopp. Hon blev förälskad i en ung man som deklarerade att om hon fortsatte att läsa skulle det leda till att hon gick ifrån honom. Den insikten hade Bruno som han kallas här. Postverket blev en acceptabel kompromiss. Redan som 18-åring gifte hon sig och fick barn. Det var hennes val då. Hon lägger inte den skulden på sin före detta man.
Bruno är emellertid smärtpunkten i ”Riktiga Elsie”. De återkommande depressionerna och sveken gjorde honom svår att leva med. Författaren duckar inför uppgiften att ta in honom i självbiografin, och särskilt stort utrymme får inte heller deras liv tillsammans.
Skam ligger också i barndomen, i utsattheten att tillhöra de lägsta på samhällsstegen. Familjen som inte ägde något fick flytta flera gånger. Under en period av några år var hennes far till och med statare, kort innan det ovärdiga systemet avskaffades.
Elsie Johansson var med i ”Fråga doktorn” häromsistens. Där berättade hon om den lycka hon förunnats på äldre dar att få älska och bli älskad. I sju år har hon levt samman med Thore som märkligt nog kommer från samma trakt i Uppland där Elsie växt upp. Ett foto finns på sidan 182, men utöver det vill Thore vara anonym. Vi får inte ta del av de känslor som uppstod dem emellan, det under Elsie fått uppleva efter allt mörker.
Men vi får färdas med Thore och henne i det gemensamma landskapet. I Elsie återuppstår bilder från de enkla hem hon bebott med sina föräldrar. Hon skildrar det detaljerat och levande, men ändå tycker jag att det blir lite för mycket av den sorten i boken. Det blir mycket av föremål som väcker minnen. Men det är för rättvisans skull, skriver Elsie. Hon målar upp en gammal och motbjudande tidsbild för att hon och vi ska förstå hur mycket som föräldrarna fick stå ut med.
Mottagen: 14 september 2016
Anmäl textfel
