Recension
av Thérèse Raquin, Émile Zola
Som man sår får man skörda
Thérèse lämnas som barn till sin faster och växer upp med henne och den klene kusinen Camille. På fasterns inrådan gifter sig de båda kusinerna med varandra, vilket ingen av de inblandade njuter särskilt av. Thérèse äcklas av sin svage make och inom henne rasar frihetslängtan som en het, längtande eld. In på scen träder så Camilles vän Laurent, makens absoluta motsats. Han är stark och levande. Han är konstnär och passionerad. Och Thérèse faller, såklart. Tillsammans med Laurent kastar sig Thérèse in i en passionerad bubbla där spänningen och kärleken äntligen förmår tränga undan den gråa vardagen. Borta är den stinkande gränden i Paris. Det själsdödande arbetet i svärmoderns lilla dammiga butik. Det döda äktenskapet. Men bara för en kort, skälvande sekund. Snart kommer verkligheten krypande tillbaka. De två älskande måste hitta ett sätt att få vara tillsammans på riktigt och kommer under mycken ångest fram till att de måste mörda för att nå sitt mål.
Men det som i teorin känns rationellt och enkelt visar sig snart förgifta hela tillvaron. Att leva med ett liv på sitt samvete förändrar människan i grunden. Thérèse och Laurent märker snart att ett mord inte kan göra dem fria från Camille. Deras vidriga handlande binder honom snarare till dem för alltid. En svart närvaro, drypande av ångest och skräck. Kan kärleken leva i en sån tillvaro. Kan något göra det?
Namnet på huvudpersonen i Emile Zolas klassiker kan med lite god vilja stå för uttrycket; som man sår får man skörda. Thérèse från det grekiska ordet therizo att skörda, ihop med Raquin som kan komma från det franska verbet raquer som kan betyda att betala. Zola ville utforska det mänskliga psyket och hur det påverkar oss. Boken är naturalistisk på det där härligt skitiga sättet. Man får verkligen en känsla för stanken och mörkret långt från de romantiska Parisbilderna som annars är legio. Människa, psyke och miljö hänger tätt ihop och påverkar varandra. Zola lyckas verkligen förmedla känslan av deprimerad håglöshet som övergår i andfådd passion för att sedan landa i panik och dödsångest. Känslorna får bokstavligt talat kropp och volym.
Thérèse Raquin är en sån där klassiker som verkligen förtjänar att läsas även i dag. Boken kom ut för första gången 1867, först som tidningsföljetong och sedan som roman, och skapade såklart skandal. Skandaler är som vi vet alltid bra för att få genomslag för sin konst. Det bästa som kan hända är att ”folket rasar”, då vet man liksom att man är hemma. Zola skriver om människor som lever ut sina känslor och lustar. Som låter lusten styra dem i feberdimma ner i mörkret. Tror fan att folk rasade! Och att boken fortfarande säljer som smör.
Mottagen: 7 maj 2012
Anmäl textfel
