LitteraturMagazinets recension
av Hur man gör succé på dårhus, Emmy Abrahamson
Komiskt och viktigt trots tveksam titel
Efter vuxendebuten "Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" är Emmy Abra- hamson nu aktuell med "Hur man gör succé på dårhus", en bok som även den bygger på personliga erfarenheter.
Först reagerade jag starkt på titeln, Jag lade upp en bild på boken på instagram och skrev argt att det är så tråkigt att fortsätta stigmatiseringen av psykiskt sjuka människor på det här sättet. Också efter att jag fått veta att tanken med boken var den motsatta stör titeln mig.
Emmy Abrahamson vill öppna för en diskussion om dagens psykvård, att prata om psykisk ohälsa. Men det är en så onödig titel och jag undrar om man på förlaget har reflekterat över vilka signaler man sänder ut. Läser man boken, skrev Emmy Abrahamson till mig, så förstår man att det är samhället som är dårhuset. Men de allra flesta som ser ordet dårhus i titeln kommer inte att läsa den här boken, utan kommer bara skratta lite. Och befästa sin föreställning om att psykiskt sjuka är dårar, annorlunda, inte som de.
Men visst kan man skratta åt psykisk ohälsa. Det behöver inte alltid vara så allvarligt, tungt och dystert. Humorn är huvudpersonen Majas personliga livvakt.
Maja är stå upp-komiker och försöker klara av sitt liv trots sömnbrist, stress och återkommande depressioner. Men till slut går det inte längre och hennes terapeut blir orolig och beslutar att Maja skall läggas in. Två snygga poliser kommer och hämtar Maja och kör henne till en psykiatrisk avdelning. Det här är hämtat från Emmy Abrahamsons eget liv och det märks för detaljerna är så skarpa. Det är på pricken formulerat. Medpatienter kommer och går. Någon får ett utbrott, en annan klagar på maten.
Parallellt med den vardagliga lunken på psyket med medicinutdelning och fika får vi följa Maja fram till hennes krasch. Att slå sig fram som kvinnlig stå upp-komiker torde göra vem som helst deprimerad, tänker jag. Fast det är roligt att läsa om. Jag skrattar högt ibland åt Majas repliker och jag tycker om henne som person. Man vill heja på Maja. Vi får lära känna henne som liten också, när hennes pappa gick ner i en djup depression och det är mycket fint skildrat. Jag gillar när Maja blir sårbar. Men mest är det underhållande. Hon har en dråplig humor och mycket självdistans och jag rusar genom boken.
Men sen i slutet blir jag sur igen. Det är när Maja gör en Gökboet och uppmuntrar sina medpatienter att sluta ta sin medicin för det är inte dem det är fel på, utan samhället. Det är en livsfarlig uppmaning. Många psykiskt sjuka människor skulle dö utan sin medicin. Hon lägger dock en brasklapp och undantar ”riktigt sjuka”, som schizofrena, men det räcker inte.
Vad jag däremot gillar jättemycket är att den här boken banar väg för samtal. Emmy Abrahamson pratar själv öppet i intervjuer och jag tror att det leder till en ökad acceptans. Så jag hejar på Emmy!
Mottagen: 12 maj 2018
Anmäl textfel
