LitteraturMagazinets recension
av Glaskroppar, Erik Axl Sund
Ny spänningsserie tar avstamp i vuxenvärldens svek mot ungdomar
Lika spännande, lika mörkt och lika stor fantasirikedom i beskrivningarna av mordmetoder när Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundqvist är tillbaka med ny serie.
Erik Axl Sund är två personer. Bakom pseudonymen hittar man författarna Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundqvist som gjorde stor succé med den rysligt spännande trilogin om Victoria Bergman.
Deras nya spänningsroman ”Glaskroppar – svart melankoli” är ännu mörkare och handlar om en självmordsvåg. Boken inleder en planerad serie.
Hunger heter ett band som har blivit mytomspunnet i en undergroundkultur bland unga. Självdestruktiva tonåringar med självmordstankar får inspiration att söka sig till det som sker efter detta livet. I avsaknad av annan mening uppstår en närmast religiös dyrkan till enmansbandet. Läsaren får lära känna denna värld genom Simon och Vanja som rör sig i de kretsar där Hunger uppträder, till exempel i övergivna tunnelbanelinjer. De har vänner som har mottagit de kassettband med specialinspelade musikspår från Hunger som används vid självmorden.
Inledningen av boken är originell och försätter läsaren i en obehaglig stämning när man får följa hur ”självmordsepidemin” sprids. Det är mycket samhällets svek mot tonåringarna som skildras i ”Glaskroppar”. Vuxna som inte förmår att ta sitt ansvar och den press som nutiden utsätter unga människor för är tydliga orsaker till att de söker lindring i en extrem kultur. Där får de en gemenskap och ett mål som ersättning för den kärlek och bekräftelse som de saknar.
Att skriva spänningslitteratur om självmord kräver lite mer känsla av författaren än i mer traditionella mordgåtor. Den som har erfarenhet av det vet hur upprivande en närståendes beslut att ta sitt liv är. Respekten för läsare som varit med om det måste finnas där för man ska ta till sig berättelsen. Sund lyckas ganska väl med den uppgiften. I början av boken får de deprimerade och självskadande ungdomarna mycket utrymme. Man får en bakgrund och en förståelse för deras tillstånd. Däremot synes det onödigt fantasifullt av Sund när deras metoder beskrivs.
Den som har läst författarens tidigare böcker som började med ”Kråkflickan” känner igen sig. Dels är flera av karaktärerna där, poliserna Jens Hurtig, Åhlund och Schwarz liksom rättsläkaren Ivo Andric. Däremot är Jeanette Kihlberg tjänstledig och Hurtig står mer i fokus. Man känner också igen de detaljerade och makabra beskrivningarna av våldsamma händelser, liksom den ångest som flera av huvudrollsinnehavarna känner. Riktig feelbad-litteratur med andra ord.
Vändningarna i ”Glaskroppar” är flera men mer förutsägbara än i Sunds tidigare böcker. Det behöver inte vara en nackdel för det kan också kännas mer trovärdigt på det sättet. Men om berättelsen till en början känns nyskapande så har avslutningen mer karaktären av vanlig deckare. Samtidigt som polisen upptäcker sambanden mellan självmorden sker också flera mord och snart upptäcks sambanden.
Konsten spelar stor roll i de flesta av karaktärernas liv och kraften som finns i såväl skapandet som i upplevelsen av konstverken får stor betydelse för handlingen. Oavsett om det är måleri, litteratur, musik eller bokbinderi så kan det verka uppslukande på en person. Risken finns att det kan gå över gränsen till galenskap.
Även om ”Glaskroppar” är en lite ojämn inledning så lär melankoliserien av Erik Axl Sund bli ytterligare en framgång. Den är svår att lägga ifrån sig och författarna drar sig inte för att ge läsaren dramatiska överraskningar.
Mottagen: 22 maj 2014
Anmäl textfel
