LitteraturMagazinets recension
av Bluebird, Erika Bernalt
Hur fri är den fria kärleken?
I Erika Bernalts författardebut skildras Ön, där kärleken och nakenheten är fri. De flesta är bekväma med det, men inte Bluebird. Hon längtar istället till Staden.
Bluebird bor på en frodig, fruktsam paradisö där människorna lever i harmoni med naturen. Kärleken är fri, kropparna är nakna, sex är lika med fulländning. Men Bluebird är inte som alla andra; hon bär skjortor, hon har ett huvud för matematik, hon äcklas av det ständigt närvarande sexet. Som ofulländad är hon en udda fågel, oförstådd av de andra öborna, ensam på sitt lilla kontor vid djungelskogen.
Föräldrarna oroar sig, grannen tränger sig på, den fria kärleken är ett socialt måste – krävande, kvävande, kväljande. Bluebird klamrar sig fast vid drömmen om Staden, den avlägsna plats där de bryr sig om ekonomi och trender och säkert aldrig ens tänker på sex.
Språket i boken är avskalat och rättframt, vilket gör huvudpersonens upplevelse av sin svettiga, pulserande omvärld otroligt påträngande. Som läsare känner jag mig lika instängd i boken som Bluebird gör i sin tindrande sagovärld av bultande kön. Att boken är skriven i andra person, alltså att huvudpersonen skrivs som "du", gör att Bluebird känns extra utsatt, betraktad och dömd. Det är ett annorlunda grepp som det kan ta några avsnitt att komma in i, men effekten det får på läsningen är i mina ögon värd besväret.
Min läsning präglas av den paradoxala instängdhet och utsatthet Bluebird känner. Det är inte en bekväm eller ens en behaglig läsning; jag vill rädda Bluebird ur sin situation lika mycket för min egen skull som för hennes. När Bluebird tvingas möta sin egen kroppslighet är det närmast en skärseld jag måste följa henne genom – vilket jag utstår bara på grund av den ömhet jag känner för henne. Jag återkommer till samma smärtsamma fråga gång på gång: "Finns det ingenstans där Bluebird får höra hemma?", en fråga som inte har ett enkelt svar.
Den medkänsla Erika Bernalt lyckas väcka för sin huvudperson är imponerande, särskilt med tanke på bokens genomgående känsla av obehag. Det ovanliga språket, den obekväma utopin och den ojämna skarven mellan njutning och äckel gör boken till en spännande debut – de grafiska beskrivningarna och den hopplösa stämningen blir dock väl mycket att svälja.
Mottagen: 1 april 2016
Anmäl textfel
