Klassiker med en djupt ironisk titel
Boves klassiker "Mina vänner" återupptäckt – igen!
Emmanuel Boves debutroman "Mina vänner" från 1924 var länge bortglömd. Nu betraktas den som en klassiker. Romanen är både hårdkokt och sentimental, sorglig och dråplig, tycker Bovekännaren Anne-Charlotte Östman.
Mellankrigsförfattaren Emmanuel Bove (1898-1945) var länge bortglömd. Det var först på 1970-talet som han upptäcktes på nytt. Det började med att den österrikiske författaren Peter Handke uttryckte beundran för Bove och översatte hans böcker.
Första gången ”Mina vänner” kom på svenska var 1986. Då var det förlaget Tiden som gick före och uppmärksammade romanen med en översättning som gjordes av Katarina Frostensson, numera ledamot av Svenska Akademien.
"Mina vänner" gavs ut en andra gång 1991 och nu i april 2015 kommer romanen för tredje gången i svensk översättning.
Kristoffer Leandoer har skrivit ett kunnigt förord, där han placerar Emmanuel Bove i en litterär kontext med intressanta namn som Romain Gary, Louis-Ferdinand Céline – ja till och med Patrick Modiano
Emmanuel Boves far var rysk med judisk börd, och hans mor kom från Luxemburg. Fadern var en bohemisk och orolig själ. Han lämnade sin familj i misär när han gifte om sig med en förmögen kvinna. Det här upplevelserna återfinns i de böcker av Bove som mer påtagligt närmar sig hans egen biografi och som i mångt och mycket liknar faderns. Ett skuldtema och motivet att skriva sig fri ligger under flera av hans texter, tydligast i ”En vinterdagbok” som kom på svenska 2009.
Debutromanen är nog den mest intressanta litterärt, den som ligger närmast modernismen, ett epitet som också har följt med nyutgivningen. Vi återfinner där en uppbruten intrig. ”Mina vänner” skulle kunna läsas som en novellsamling, men det faktum att huvudpersonen Victor Bâton finns med i alla berättelserna gör att det är lämpligare att betrakta den som en löst sammansatt roman. Romanens motiv, sökandet efter en vän, går också igen i de enskilda delarna.
Prosan är både hårdkokt och sentimental. Bâton, som är berättaren, säger sig vara krigsinvalid. Det är inte säkert. Han vill att man ska tycka synd om honom. Han vandrar runt i Paris och registrerar sina medmänniskor. Det är sant att han är träffsäker när det gäller observationer. Det har till och med påståtts att Emmanuel Bove var en föregångare till den så kallade nya franska romanen. Där gestaltas huvudpersonerna genom sina till synes objektiva iakttagelser. Men Bâton är ohämmat subjektiv. Han tolkar in välvillighet hos medmänniskorna. Han tror att de blir intresserade av honom och vill ha honom till vän.
”Mina vänner” är en djupt ironisk titel. Boken är sorglig, men den innehåller också en del dråpliga situationer. Jag menar att det är Emmanuel Boves bästa roman.
Vad som betydde mycket för den posthuma framgången var att Samuel Beckett tillskrevs orden att Bove hade ”sinne för detaljen”. Det är oklart hur mycket Beckett kände till Emmanuel Bove och vad han mer precist sagt. Icke desto mindre bidrog han positivt till marknadsföringen.
Sedan ett par decennier tillbaka finns alla Boves tjugo verk, romaner och novellsamlingar, återutgivna i Frankrike. I Sverige har vi de två som jag nämnt här.
Anne-Charlotte Östman är doktor i litteraturvetenskap och har bland annat forskat om Emmanuel Bove och skrivit ett post doc-arbete om Boves författarskap med titeln "Identification et distance, Etude de trois romans d'Emmanuel Bove racontés à la première personne" (2003).
Anmäl textfel
