Anita Björkqvist läser om Greklandskrisen
Plågsam inblick i vilka bräckliga byggen ekonomier och demokratier är
Två av höstens böcker handlar om den pågående krisen i Grekland, Kajsa Ekis Ekmans ”Skulden” och Alexandra Pascalidous ”Kaos”. Båda sätter krisen i ett sammanhang och ger en inblick i hur skört ett samhälle egentligen är.
Ungefär samtidigt som jag tar mig tid att läsa de två böckerna handlar många nyheter om Grekland och de andra krisdrabbade länderna i Sydeuropa. En del nationalekonomer kritiserar de ekonomiska åtgärder som sägs ska rädda länderna. Sänkta löner, pensioner och bidrag minskar efterfrågan och ökar därmed arbetslösheten ännu mer, menar de.
Också EU-parlamentet ifrågasätter Trojkans (Världsbanken, EU-kommissionen och Europeiska centralbanken) metoder som är tänkta att återuppliva det krisdrabbade Sydeuropa – förutom löne- och pensionssänkningarna kräver de bland annat nedskärningar av anställda i den offentliga sektorn och utförsäljning av allmän egendom.
EU-parlamentet har tillsatt en utredning som ska vara klar till våren 2014. I väntan på den och debatten som följer och kanske en helt ny politik efter valet till parlamentet i vår kan man läsa Kajsa Ekis Ekmans och Alexandra Pascalidous böcker och få en inblick i hur skört ett samhälle egentligen är. Människor blir utan jobb och bostäder, barn går hungriga till skolan, par skiljer sig för att bli ensamförsörjare och med det svårare att sparka från jobbet, unga vuxna flyttar hem till sina pojk- och flickrum och ser sina framtidsdrömmar om jobb och familj krossas. Och uppgivenheten sprider sig, tar över hos allt fler som tidigare drevs av en upprorsanda.
I de rikas kvarter i Aten är krogarna och parkeringsplatserna där Porscharna stod tomma, men gourmetbutiken går lika bra som någonsin förr. För de som fortfarande badar i pengar köper nu cateringmat och äter hemma bakom villornas murar – de vill inte längre skylta med sina förmögenheter.
Både Kajsa Ekis Ekman och Alexandra Pascalidou sätter krisen i ett sammanhang. De återger landets tidigare politiska situation och berättar om korruptionen i den offentliga förvaltningen. Samtidigt motsätter de sig att det skulle vara det grekiska folket som orsakat krisen, en förklaring som fanns att läsa i övriga Europas medier, särskilt i början av krisen.
Riktigt skrämmande är Kajsa Ekis Ekmans sammanställning av hur smutskastningen av det grekiska folket spred sig i den europeiska pressen 2010. De flesta av hennes exempel är tyska, men vi kunde läsa och höra dem också i Sverige. Den tyska tidningen Bild var värst med nästan dagliga påhopp på ”de lata, stolta, lögnaktiga grekerna” som bar skulden till eurokrisen. Det har stått att läsa även här, inte heller svenska journalister kollade fakta – att grekerna arbetar fler timmar i veckan och fler veckor än till exempel vi själva och att de i allmänhet går i pension senare än vi.
Samtidigt pågår ryktesspridning också inne i Grekland, nynazistiska Gyllene gryning vinner mark. De förföljer, misshandlar och mördar flyktingar, invandrare, bögar, som på något vis anses ha skuld för det som sker.
Jag märker att också jag strävar efter att se skillnader när jag läser och värjer mig mot att det som händer i Grekland också skulle kunna hända här. ”Sverige är inte med i eurosamarbetet, vi har ingen jättestor statsskuld” tänker jag. Och så vidare. Det är ett magert försvar, egentligen, och troligtvis sitter samhällsfernissan lika löst här som där.
Vilken av de två böckerna ska man läsa då, om man nu bara vill läsa en? Det beror på vad man vill ha.
Kajsa Ekis Ekmans ”Skulden – Eurokrisen sedd från Aten” är gedigen och genomarbetad. Hon har en hel notapparat med källor och skriver i ett lugnt tonfall. Intervjupersonerna som hon citerar är namngivna, även om hon ibland döpt om dem för att skydda dem.
Alexandra Pascalidou har ett högre och lite lättsammare tonläge i sin ”Kaos – ett grekiskt krislexikon” . Hon använder lite väl många adjektiv och beskrivningar, som om hon inte riktigt litar på att läsaren själv kan dra slutsatser av det hon berättar. Hon har en del roliga uttryck och bilder, som kanske är hennes egna eller är direktöversatta från grekiskan. Det förekommer också rätt många andrahandsuppgifter, en väns vän vet att berätta något eller en namngiven person återberättar vad någon annan varit med om. Inte samma faktakoll, alltså, eller i vart fall inte redovisad sådan.
Som andra kritiker redan har påpekat har Alexandra Pascalidou med ett exempel på korruption som faktiskt är en myt – ett sjukhus i Aten påstås ha många som lyfter lön som trädgårdsmästare, trots att det inte ens finns någon trädgård där. Kajsa Ekis Ekman har kollat den historien, den var inte sann.
Anmäl textfel
