Lena Ebervall och Per E Samuelson har skrivit om fallet Olle Möller
Om en rättskandal långt före Da Costa och Thomas Quick
Idag bevakas mordfall löpande, brett och detaljerat i både traditionella och nya medier, men det första mordet som i termer om mediebevakning närmast kan jämföras med den bevakning vi har idag var det på den tioåriga flickan Gerd Johansson.
Den första december 1939 försvann hon från Torsgatan i Stockholm, bara ett stenkast från sin bostad. Vittnen såg henne bli inlockad i en bil, en svart fyradörrars bil med sufflettliknande tak, och en vecka senare hittades hon mördad och utsatt för grovt sexuellt våld. På flickans kläder hittades hundhår och fibrer från jutesäckar.
Och hår från både kanin och häst, men dessa fynd trollades bort i polisutredningen – och bilen förvandlades till en svart skåpbil.
Denna selektiva information kablades ut i medierna tillsammans med ett signalement som delvis stämde in på den man som kom att fällas för dådet: långdistanslöparen och idrottslegenden Olle Möller. Han hade alibi för tidpunkten för Gerds försvinnande, men svaga och selektivt utvalda indicier, mediepåverkade vittnen, orent spel och ett kategoriskt bortsorterande av allt som talade till Olles fördel blev hans fall. Efter en långrandig och tuff rättsprocess dömdes han till tio års fängelse.
I juli 1955 var det dags igen. Femåriga Kerstin Blom försvann och återfanns – mördad och utsatt för grovt sexuellt våld – i en resväska i Albysjön. Polisen bestämde sig omgående för att det nog var Olle Möller som var skyldig den här gången också och ägnade sig åt både skuggning och telefonavlyssning utan att de lyckades slå hål på hans alibi – trots att de omtolkade allt han sade på grövsta möjliga sätt.
Olle Möller, eller Olof Manfred som han kom att kalla sig efter fängelsevistelsen, flydde så småningom till hembygden Örebro, men polisen gav honom inte en lugn stund. 1959 försvann den 34-åriga Rut Lind från Fjugesta och samma dag som hon försvann hade hon och Olle befunnit sig i samma väntrum, vilket var tillräckligt för att polisen skulle bestämma sig för vem den skyldige var. Hela åtalet byggde dessutom på den felaktiga förutsättningen att Olle Möller begått mordet på Gerd 1939 – vilket i sig är ett konstigt ställningstagande eftersom återfallsmördare, och kriminella i största allmänhet, i regel stannar inom sitt modus operandi (tillvägagångssätt): de väljer en viss typ av offer, begår brottet på ett visst sätt, håller sig inom ett visst geografiskt område och så vidare.
Historien från 1939 upprepade sig: allt som var till Olle Möllers fördel sållades kategoriskt bort, vittnesutsagor fabricerades, lösa indicier knöts samman med rena lögner och att Olle Möller hade alibi bortsåg man helt enkelt ifrån. Domen föll 1960: Olle Möller dömdes till sju års fängelse. Domen överklagades till hovrätten som skärpte straffet till elva år.
Under den sista rättegången umgicks dess aktörer – åklagaren, försvararen, polisens utredare, journalisterna och kanske även domaren – intimt. De bodde på samma hotell, åt middag tillsammans. Festade och söp.
Olle Möller släpptes 1971, sökte resning i Högsta domstolen 1981 och stod fast vid att han var oskyldig fram till sin död 1983. Två äktenskap hade kraschat till följd av fängelsevistelserna och han dog som en spillra av sitt forna jag, bruten av fängelselivet och plågad av ålderskrämpor. Hans resningsansökan, som vid hans död övertogs av hans dotter från det sista äktenskapet, avslogs 1985.
Allt talar för att Olle Möller faktiskt var oskyldig och det är även denna utgångspunkt som författarna Lena Ebervall (fil. dr i advokatetik och idag verksam som advokat) och Per E. Samuelson (brottmålsadvokat) har när de i romanform talar för Olles sak. Med stor skicklighet och utan att det blir spekulativt levandegörs stora mängder arkivmaterial och de människor som figurerar i det – och de bevis och vittnesmål som talar till Olles fördel kommer äntligen fram i ljuset. I likhet med fallet Quick hade sådana förhör och observationer skuffats undan i det som idag kallas ”slasken”: överskottsmaterialet, det som anses mindre viktigt (eller i värsta fall: rubbar föreställningarna om den anklagade som skyldig) och därför inte diarieförs. Parallellt med berättelsen om rättsfallen löper även en redogörelse för hur Sverige – en idyll i ett krigshärjat Europa! – såg ut och utvecklades under de berörda åren.
Just att ”likheten med Quick-fallet är slående!”, som det står tvärs över en sida i mitt anteckningsblock, var en återkommande observation under läsningen av Mördaren i folkhemmet. Att fallet Olle Möller var – är! – en rättsskandal råder det ingen tvekan om och sedan dess har vi sett minst två till: Da Costa-fallet och fallet Thomas Quick. Det är tydligen svårt för rättsväsendet att lära sig av sina misstag och sin historia.
Anmäl textfel
