Sebastian Lönnlöv läser "När jag letar efter Max"
När litteraturen skär rakt in i livet
Vissa böcker gör starkare intryck än andra. För LitteraturMagazinets skribent Sebastian Lönnlöv är Sanna Wallins "När jag letar efter Max” en speciell bok. Den handlar om Max som genomgick en av Sveriges första könskorrigeringar på 1950-talet. "Ju mer jag läser, ju mer jag tänker kring det jag läser, är det som att mitt eget liv flyter ihop med Max liv – och med Sanna Wallins letande."
Jag har skrivit recensioner i många år, täckt in nästan allt jag har läst och antingen sparat i datorn eller lagt upp på min blogg. Det innebär att jag, om jag så önskar, kan vandra tillbaka genom åren, se vad jag läste - och vad jag tänkte.
Häromdagen läste jag en recension som jag skrev i juni 2009. Boken jag skrev om heter "När jag letar efter Max” och är skriven av Sanna Wallin. Jag läste boken igen, fyra år senare och blev nyfiken på mina gamla tankar.
Faktum är att mina gamla tankar och mina nya stämde nästan exakt överens. Samtidigt är det mycket annat som har förändrats. 2009 var jag tjugo fyllda och såg mig inte som en transperson över huvud taget. Jag tänkte inte alls i de banorna. Jag trodde att jag var nöjd med min kvinnoidentitet, så länge jag slapp leva upp till könsrollskraven.
Sedan dröjde det nog inte så länge innan den övertygelsen började kännas bräcklig och oduglig. Jag började fundera mer och mer. Var jag kvinna? Var jag man? Var jag bådadera eller inget alls?
I september 2010 sade jag för första gången meningen "Jag tror att jag är kille". Exakt ett år senare satt jag i väntrummet på enheten för könsidentitetsutredningar. Där fick jag gå i ett och ett halvt år, eftersom min höga ålder vid insikten ansågs försvårande. Det behövde gå tid för att övertygelsen skulle kunna betyda något.
Jag skriver detta i början av juli 2013, en varm och solig dag när jag är ledig från jobbet så att jag kan lyssna på melankolisk musik, dricka iskaffe och skriva essäer. Det har gått tre månader sedan jag fick min diagnos. Jag ansågs vara transsexuell och kunde därför påbörja behandling. Nu när mina fingrar rör vid tangenterna är det bara två dagar tills jag ska få min andra spruta med manligt könshormon. Min röst har redan börjat förändras och nu, efter andra sprutan, kommer förändringarna verkligen att sätta igång. Målbrott, basröst, skäggväxt.
För några dagar sedan tog jag fram Wallins bok ur bokhyllan igen och den har gjort mig sällskap på väg till jobbet. Det är en tunn bok, enkelt skriven men med ett extremt viktigt innehåll. Jag läser om Max, Wallins mormors bror som var en av de första "könsbytarna" i Sverige. Jag läser om hur han fick skägg och jag vet att det håller på att hända mig. Jag känner igen det som står från min förra läsning, men jag är inte längre densamma.
Wallin letar verkligen efter Max, precis som titeln säger. Hon vågade aldrig prata med honom om hans könsidentitet innan han dog och därför blev hon, efter hans död, besatt av tanken på att ta reda på varför han ville korrigera sin kropp och växla könsidentitet. För att ta reda på det intervjuar hon släktingar, letar upp Max doktor, hans vänner och - när svaren ändå känns för fattiga - transsexuella i samtiden.
Wallin tänker först att Max kanske behövde byta kön då, på femtiotalet, för att könsrollerna var för snäva, för att han annars skulle vara homosexuell. Fast om det är så enkelt, varför sitter hon nu och talar med människor som gör samma sak? Varför inleder hon en relation med en transkille? Varför vill någon "byta" kön? Den frågan ekar genom Wallins bok – och det allra vackraste är att hon inte hittar något svar.
Hon förstår inte och hon kan till sist bara konstatera att det kanske inte finns någon logik – och ingen perfekt förklaring. Hon letar efter ett svar som inte finns, för att transsexualism är något som bara är och måste accepteras för vad det är. Utan att alla behöver förstå exakt vad som driver någon att gå igenom hormonbehandling och operationer. Det faktum att det finns personer som verkligen vill göra det och mår dåligt av att inte få göra det blir i slutänden det enda, och bästa, svaret.
Jag har träffat transpersoner som har tyckt genuint illa om den här boken, förfasat sig över hur Wallin formulerar sig kring dem – kring oss! Jag förstår precis vad de menar. Utanförperspektivet. Exotiseringen. Oförståelsen. Samtidigt är ju själva grejen att Wallin beskriver ett sökande efter svar och förståelse. Hon blottar varenda märklig tanke, är öppen med att hon inte ens förstår varför hon är så besatt av att leta. Boken blir öppen och trevande. Just därför är den nog perfekt för anhöriga och alla andra som har ett utanförperspektiv på transvärlden – och lika perfekt för transpersoner som vill veta hur cispersoner (icke-transpersoner) kan tänka och känna.
Det är en spännande resa att få följa med på, detta sökande efter Max. Jag lär mig mycket om mig själv, inser jag när jag först fnyser åt Wallins tankar kring hur Max gjorde ute på deras sommarställe där han brukade kissa utomhus. Satt han? Stod han? Spelar väl ingen roll, säger jag överlägset. Ett par meningar senare läser jag att han brukade gå runt i badbyxor och verka stolt över sin kropp. Min omedelbara tanke är "Men hade han inte ärr under brösten?" Jag inser att jag verkligen vill veta det, att jag blir störd av den uteblivna informationen. Senare i boken framgår det att han hade ärr. Jag slappnar av – och inser att jag är på precis samma nivå som Wallin som försökte förstå sin mammas morbrors kisställning.
Ju mer jag läser, ju mer jag tänker kring det jag läser, är det som att mitt eget liv flyter ihop med Max liv - och med Sanna Wallins letande. Hon söker upp den man som gav Max hormoner innan det var satt i system. Han hette Rolf Luft. När jag har gått till endokrinolog och fått hormoner utskrivna har byggnaden mittemot varit uppkallad efter just Rolf Luft. Wallin beskriver hur hon äter frukost med en transkille som hon har förälskat sig i och skäms lite över att hon har en av Christer Strömholms bilder på franska transkvinnor inramad på väggen precis ovanför köksbordet. Jag skulle tro att det är samma bild som jag har i hallen.
Solen lyser fortfarande utanför mitt fönster. Kaffet är slut i koppen och Monica Zetterlund sjunger "Nu har jag fått den jag vill ha". När jag började skriva var det ganska exakt två dygn tills min andra spruta - nu är det fyrtio minuter mindre kvar av väntan. Väntan på att få bli jag. Jag vet att jag inte är ensam i det jag känner, det jag gör. Jag vet andra som går igenom, eller har gått igenom, samma sak. Jag vet att Max tog testosteron och fick skägg redan för sextio år sedan. Wallins bok hjälper till att skapa en kedja genom tiden av människor som jag. Människor som inte går med på sin medfödda könsidentitet - vare sig någon annan kan förstå det, eller inte.
Anmäl textfel
