7 maj 1945 tog andra världskriget slut
70 år sedan krigsslutet! Nu ges Astrids dagböcker ut!
Totalt fyllde Astrid Lindgren 17 dagböcker med anteckningar och tidningsutklipp från krigsåren 1939-45. "Tänk att på nära håll få följa krigsåren i Sverige. Det är unikt," skriver Anne-Charlotte Östman som läst dagböckerna.
Det var länge sen jag läste något så intressant som Astrid Lindgrens ”Krigsdagböcker 1939-1945”. Hon är en riktigt god skribent redan då, ännu inte debuterad författare men en sekreterarutbildad tvåbarnsmor som på kvällarna arbetar i brevcensuren.
I boken finns många urklipp från tidningar i faksimil. Lindgren kan också bekräfta nyheterna med avskrifter av brev som beskriver tyskarnas och ryssarnas framfart i våra grannländer. Just hur hon förhåller sig till dessa två kombattanter är något jag noterar.
I ett val mellan pest och kolera väljer Lindgren Hitler. Hon avskyr nazisterna, men i juni 1940 hade hon träffat en finländska som berättade om oerhörda grymheter från Sovjets sida i vinterkriget, om tortyr och att ryssarna drivit polska kvinnor och barn framför sig mot finnarna. Astrid Lindgren är rädd för ett försvagat Tyskland. Jag säger hellre ”heil Hitler” hela mitt liv än att vi får ryssarna över oss, skriver hon. Hon menar att denna syn var allmän i Sverige, men att den var illa sedd av norrmän och danskar som flytt hit. Svenskarna hade dåligt samvete gentemot Finland. Landet fick en betydande materiell hjälp och Sverige tog emot krigsbarn, men den militära hjälpen uteblev. Finland var i omgångar i krig med såväl Sovjet som Tyskland, medan Norge och Danmark var ockuperade.
I början av boken skriver Lindgren ”världskriget” om det första. När blev det då ett andra världskrig? Jo, den 8 december 1941 skriver hon att det är ett faktum. Dagen innan anföll japanerna Pearl Harbour och gick i krig mot Förenta Staterna.
Kerstin Ekman står för förordet. Hon tar upp att Jan Guillou har hävdat att svenskarna inte kände till förintelselägren förrän de påträffades av de allierade 1945 men att Lindgren redan 1940 nämner koncentrationslägren i Oranienburg och Buchenwald. Men dessa var inte utrotningsläger, vill jag inflika. I krigsdagböckerna framkommer kännedomen om Förintelsen först i ett tidningsurklipp från Dagens Nyheter den 28 december 1943.
Hugo Valentin skriver där att Hitler redan vid krigsutbrottet 1939 proklamerade judarnas förintelse i fysisk mening. Sedan har detta upprepats flera gånger. Det finns redan ett stort material om hur denna utrotning går till, enligt Valentin. Men det har nu kommit två nya böcker. Och dessa får sägas vara vederhäftiga, menar han, eftersom författarna från början inte var negativt inställda till nazismen. Den ena boken, med titeln ”Bakom stålvallen”, är författad av Arvid Fredborg som var Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin. Det är den första skildringen av Förintelsen i bokform. Märk att Fredborg hade varit initiativtagare till det ökända Bollhusmötet i Uppsala, där studenterna den 17 februari 1939 röstade ner regeringens förslag att ta emot tio judiska läkare. Det skulle skada deras arbetsmarknad.
Att uppskatta antalet döda judar var svårt. Men Gunnar Th:son Pihl, som skrivit den andra boken, ”Tyskland går sista ronden”, och som varit Sydsvenska Dagbladets korrespondent men utvisats av tyskarna, kommer fram till att fem och en halv miljon judar hade mördats eller hotades av Förintelsen. Det låg nära de sex miljoner som blev det fasansfulla facit. Astrid Lindgren skriver inte direkt om Förintelsen. Hon klistrar in DN:s tidningsartikel utan kommentar.
Hur var det då med svenskarnas vedermödor och den berömda ransoneringen? Inte alls så farligt, verkar det. Lindgren är oerhört tacksam för att familjen får ha det så bra: hon och maken, sonen Lars och dottern Karin. Hon trivs med att göra fint i sitt hem på Dalagatan, och mat finns det gott om. Som exempel räknar hon upp vad som erbjuds på familjens julbord 1942: ”Julskinka på 3½ kilo, sylta, leverpastej, egenhändigt lagad, saltrulle, kalvnjure från Småland […] ett stort höns, en rökt ål och en försvarlig bit rensadel”. Kakor har de bakat också, pepparkakor, konjakskransar, med mera. På annandagen ska det komma gäster och bli knytkalas, där det också ska finnas sill, böcklinglåda och sillsallad.
Visst hade de det gott ställt. Far Sture var direktör för Motormännens riksförbund. Men det finns saker Astrid Lindgren inte säger rent ut i dessa dagböcker. Mot krigets slut, när optimism finns i luften, skriver hon att ett jordskred gått fram över hennes tillvaro. Så kort men kärnfullt. Hon nämner inte att maken var alkoholiserad och otrogen. Jag får känslan att hon någonstans i bakhuvudet haft en publicering av sina krigsdagböcker i åtanke. Tänk att det skulle dröja så länge!
Pippi Långstrumps historia är också intressant. Dottern Karin Nyman skriver i efterordet att modern började berätta om Pippi under vintern 1941, först som godnattsaga för henne, sedan för en vidare krets barn. Det är roligt att läsa Astrid Lindgrens brev till Bonniers när det kommit så långt som till ett manus. Hon skriver att Pippi Långstrump är en liten ”Uebermensch”. ”Tack vare sina övernaturliga kroppskrafter och andra omständigheter är hon helt oberoende av alla vuxna och lever sitt liv ackurat som det roar henne. I sina sammandrabbningar med stora människor behåller hon alltid sista ordet.” Hon hoppas att förlaget inte ska kalla på Barnavårdsnämnden, och för säkerhets skull påpekar hon att hennes egna ”otroligt väluppfostrade små gussänglar till barn” inte har rönt någon skadlig påverkan från Pippi. ”De ha utan vidare förstått, att Pippi är en särling, som ingalunda kan utgöra något mönster för vanliga barn.”
Bonniers refuserar 1944. Pippi Långstrump kommer ut på Rabén och Sjögren 1945. Krigsslut och början på en hisnande författarkarriär.
Läs mer: Astrid Lindgrens krigsdagböcker ges ut
Anmäl textfel
