En queer storfamilj på 1800-talet
Hur kunde någon byta kön på 1800-talet, helt utan kirurgiska ingrepp? "Det här är ett vittnesmål om hur vi inte ska ta någonting för givet, vare sig i nutid eller dåtid" skriver Sebastian Lönnlöv.
Boken "Therese Andreas Bruce" låter för osannolik för att vara sann – men sann är precis vad den är. Vi snackar om en självbiografi vars skapare föddes som kvinna år 1808. Vid sexton års ålder förkunnade han att han egentligen var man – och fick då börja leva som det. Han födde senare ett barn, men fortsatte att leva sitt liv som den man han var i sina egna ögon. De där enda ögonen som egentligen räknas.
Vi talar om Andreas Bruce, vars självbiografi, brev och dikter litteraturvetaren Inger Littberger Casiou-Rosseau har hittat och gett ut. Hon har också skrivit en biografisk inledning och gjort många nyttiga kommentarer i manusen. Titeln är lite märklig, för mannen ifråga hette ju aldrig Therese och Andreas samtidigt. På hans gravsten står Therese, själv levde han som Andreas. Men alltihop är svårt att svälja: Hur kunde någon byta kön på artonhundratalet, helt utan kirurgiska ingrepp?
Andreas Bruce sade alltså, som sextonåring, till sin familj att han skulle ta livet av sig ifall han inte fick "omkläda sig" och leva som man. Hans far frågade om denna önskan bara berodde på det faktum att han blev kär i kvinnor – för i så fall, underströk fadern, fanns det ingen anledning att vara man, han kunde älska kvinnor ändå. Så enkelt var det dock inte. Han ville absolut leva som man, inte som kvinnoälskande kvinna. Han fick – med sin fars hjälp – ett läkarintyg på att han var "hermafrodit". Alltså: att han biologiskt sett hade ett tvetydigt kön men var mer man än kvinna.
Det faktum att han kunde föda barn talar dock emot att han skulle ha varit intersexuell, som är dagens benämning på den som rent biologiskt har en könsidentitet som är svår att slå fast. En annan intressant bok, Maja Bondestams "Tvåkönad", beskriver hur kategorin "hermafrodit" blev en möjlighet för den som inte kände sig hemma i sitt medfödda kön. Om en person kunde bli tagen för hermafrodit kunde han eller hon också byta könsidentitet.
Maja Bondestam beskriver ett fall där myndigheterna ingrep för att en kvinna ansågs ha blivit gift med en annan kvinna. Människorna runtomkring paret, som har sett dem båda växa upp och alltså kände till att brudgummen hade varit kvinna tidigare, hävdade bestämt att han var man nu – för att han spottade på marken och slogs. Han betedde sig som en man och blev i allas ögon det han gav uttryck för. Kön är inte så stabilt som vi ofta tror. Det har inte alltid funnits samma syn på kön som vi har idag och synen har snarare varit mindre än mer rigid tidigare.
Allt tyder alltså på att Bruce helt enkelt upplevde sig som man, ville leva som man och fick göra detta. Han kallades emellanåt öknamn och det gick rykten om honom, men han kunde vara bokhållare åt en patron i ett antal år ändå. Under dessa år blev han gravid efter att ha förförts av en kollega – annars var det kvinnor han intresserade sig för. När barnet växte i magen reste han till en doktor i närmsta stad, födde i hemlighet och adopterade bort dottern. Han fick frågor efteråt: De där ryktena om att han hade fött barn, var de sanna? Han dementerade dem och arbetade vidare tills han efter ett par år ville ta tillbaka barnet.
Sagt och gjort. Han avsade sig sitt arbete, köpte ett hus, hämtade sin oäkta dotter och uppfostrade henne tillsammans med en kvinna och hennes oäkta barn. En slags queer storfamilj på Gotland, under 1800-talet. I fattigdom, men annars ett till synes helt ordinärt liv. Dottern valde som vuxen att flytta till den som rent biologiskt var hennes pappa. Hon hade alltså två pappor och ingen mamma. Världen verkar ha fungerat ändå.
Det här är en mycket intressant bok som jag kan rekommendera till alla som är intresserade av historia, trans eller både och. Breven till dottern och den ganska långa versberättelsen är förvisso mindre läsvänliga än Bruces självbiografi och Littberger Casiou-Rousseaus inledning, men ger på sitt sätt en hel del. Särskilt breven berättar hur strävsamt och emellanåt plågsamt det vardagliga livet kunde vara. Självbiografin är dock det mest explosiva, både i skildringen av yrkesliv, seder och bruk, transfrågor och sådana detaljer som att Bruce och syskonen utnyttjades sexuellt av sin pappa.
För nej, så himla fantastisk var inte den där pappan som hjälpte sin sextonårige son att få ett läkarintyg på sitt önskade kön och gav honom hans nya namn, Andreas, efter en anfader. Åtminstone verkar han inte ha kunnat hålla händerna borta från sina barns kroppar och den präst som får veta detta nöjer sig med att ha ett allvarligt samtal med honom.
Hur ofta dyker det upp tidigare opublicerade historiska verk om transfrågor? Det går snabbt att konstatera att Sveriges historieskrivning har fått ett mycket viktigt tillskott. Ett vittnesmål om hur vi inte ska ta någonting för givet, vare sig i nutid eller dåtid.
Anmäl textfel
