Kanske har långsamheten något att säga oss?
Om att titta ner i tristessens djupa brunn
Att då och då känna tristess är oundvikligt för de flesta människor. Ändå talar vi sällan om långtråkigheten. Vi gömmer undan den. Att ha tråkigt har blivit något skamfyllt i vår kultur.
Man börjar, intet ont anande, att läsa en bok. Efter några sidor börjar tankarna irra, man vänder blad utan att minnas ett dyft av vad som stod, blicken halkar till nästa avsats för att hitta något spännande att haka tag i. Aha! Du börjar glänta på locket till tristessens bottenlösa brunn!
Under läsningen av David Foster Wallace oavslutade verk "Blek kung" började långtråkigheten som fenomen sysselsätta mig. Vad är långtråkighet? Hur tar man sig igenom den? Och varför pratar vi så sällan om den?
För ärligt talat var "Blek kung" bitvis inte särskilt stimulerande läsning. Vissa kapitel var som att plöja skattetabeller, utan att ha vare sig intresset eller den grundläggande begreppsapparaten klar för sig. Men bokens idé handlade just om hur vi tar oss igenom tristess. Och det gjorde att jag fortsatte läsa.
De anställda på Skatteverket i Wallace roman har olika sätt att hantera sitt ytterst monotona arbete på. Den unge Lane Dean ser ständigt på klockan. Mellan de rättade deklarationerna gör han de rekommenderade muskel- och tankeövningarna: knip med skinkorna och tänk på en varm, rogivande strand. Men badstranden med palmer och vågbrus han frammanat i fantasin förvandlas obönhörligt till steril betong, vågorna blir till gelé och Dean själv alltmer självmordsbenägen. Klockan verkar gå baklänges. Shane Drinion å andra sidan uppfattar inte sitt arbete som tråkigt. Han ägnar det, liksom allt han företar sig, fullständig koncentration. Att det har den lilla bieffekten att han börjar levitera är han lyckligt omedveten om.
Nä, långtråkighet är inget man pratar högt om. Man har ju så roligt som man gör det, som det så vackert heter. Vilket lätt kan tolkas som att har man inte så roligt, så är man inte så lyckad. Att ha tråkigt är skamfyllt i vår kultur, den uppsjö av olika tidsfördriv som står till buds gör det omöjligt att med gott samvete sitta hemma och ha det tråkigt. Eller att ha ett tråkigt jobb, för den delen. Vi gömmer undan tristessen. Men tristessen kan också gömma något.
David Foster Wallace diagnostiserades redan under sin collegetid som depressiv och gick på tidvis tung medicinering. Framförallt allt hans egensinniga romaner har väckt stor uppmärksamhet med sin humor, sitt virtuosa språk och sin okonventionella uppbyggnad. Två av dem – "Systemets sopkvast" och "Blek kung" – har hittills utkommit på svenska. 2008 tog han sitt eget liv, vid 46 års ålder; manuskriptet till "Blek kung" efterlämnade han oavslutat på sitt skrivbord. Hans redaktör har gått igenom den enorma mängden efterlämnat material – anteckningarna, kommentarerna och utkasten – och färdigställt romanen.
Bra litteratur, menade Wallace, ska få en att känna sig mindre ensam. Och då inte i betydelsen att som underhållning dämpa ensamhetens tristess en smula, utan något mer. "Blek kung" är ett försök att ringa in människans strävan att bemästra sin förvirring inför existensen premisser, en strävan vars symptom vi alla bär på.
För oavsett om långtråkigheten är kulturellt betingad eller ej måste vi inse att den är oundviklig. Nästa gång en bok visar sig vara svår och trist, eller tiden i väntrummet utvidgar sig till oöverskådliga eoner, kasta en blick ner i tristessens djupa brunn. För att ta sig igenom den krävs kanske att man ändrar sitt sätt att läsa lite, sitt sätt att tänka. Det kanske finns något att se.
Anmäl textfel
