LitteraturMagazinets recension
av Änkan, Fiona Barton
Tandlös thriller om hustrun till en jagad man
Den brittiska journalisten Fiona Barton debuterar med en thriller om ett försvunnet barn och ett dunkelt äktenskap.
Det har gått några år sedan den lilla flickan Bella försvann till synes helt spårlöst precis utanför sitt hus, men poliskommissarie Bob Sparkes har inte kunnat släppa fallet. När den huvudmisstänkte Glen Taylor dör i en trafikolycka ser han en ny öppning. Vad vet hans fru, som alltid tidigare bara befunnit sig i sin makes skugga, änkan Jean?
Perspektivet i ”Änkan” är en aning förskjutet. Där finns en polis och en journalist som båda jobbat med Bella-fallet, men själva berättelsen kretsar kring just ”änkan”, en hårfrisörska utan ambitioner vars största sorg i livet är att hon inte blivit med barn.
Historien i sig är per definition obehaglig, på grund av kombinationen försvunna barn och misstänkt pedofili. Men som thriller betraktat är den väldigt tam och tunn. Där finns inga cliffhangers. Eftersom allting redan har hänt och inget utspelar sig i realtid är det ingen tidsnöd. De som är sanningen på spåren råkar inte direkt illa ut. Det blir med andra ord inte särskilt spännande. Möjligtvis skulle "Änkan" kunna sägas vara en psykologisk thriller, men inte heller de aspekterna är tillräckligt dramatiska.
Maken Glen hade varit mer intressant om han haft en uttalad dubbelnatur. Även om han ser trevlig ut borde hans konsekvent charmlösa beteende fått Jean Taylor att dra öronen åt sig och lämna honom för längesen. Själv är hon svårare att få grepp om, och det gillar jag. Hon kan vara både frustrerande trög och överraskande skarpsynt.
Idén med att ha den spaka och stukade änkan i centrum är bra men utförandet är oladdat. Änkan, maken, och relationen dem emellan, drunknar i tillbakablickar, polisutredningar, domstolsförhandlingar, en mors förtvivlan och journalistiska utmaningar. Många personer kommer till tals, men det är tyvärr inte mycket de tillför.
Mottagen: 15 mars 2017
Anmäl textfel
