LitteraturMagazinets recension
av Dränkt, Frida Andersson Johansson
Den rationella nutiden möter naturens nyckfulla väsen
Ännu en svensk skräckförfattare har släppt sin debutroman. I Frida Andersson Johanssons ”Dränkt” blandas nutida vardagsrealism med gammal folktro och skräckromantik. Berättelsen griper långsamt tag i läsaren på samma subtila sätt som Näcken lurar sina offer med vackert fiolspel.
Just myterna om Näcken och Bäckahästen är en del av inspirationen till denna roman där huvudpersonen Unn dras in i märkliga händelser. Det börjar med att hon ser sin granne ihop med en kvinna som samma natt rapporteras som saknad hos Missing People. Något motvilligt dras hon till denna granne som spelar vacker musik och har både attraktiva och skrämmande drag.
Första intrycket av romanen är att det är upptakten på en ganska banal berättelse om kvinnan som dras till den mystiske, mörka, snygge främlingen. Unn lever singelliv ihop med vännen Jessika och satsar på att få hand om ett stort projekt på jobbet. Till en början är intresset för hennes liv ganska ljumt och jag lägger undan boken efter dryga 50 sidor. Som tur är bestämmer jag mig för att ta upp den igen, för detta är en bok där läsupplevelsen blir allt starkare.
Även Unn förändras under berättelsens gång, exakt hur ska inte avslöjas här, men det blir snart tydligare att hennes barndom och relationen till mamman får betydelse för det som hon är med om. När hon upplever oförklarliga saker och drabbas av hallucinationer och minnesluckor är hon rädd att bli som sin mor, som i sin psykiska sjukdom tror sig kunna kommunicera med andar. Rädslan att tappa kontrollen över sig själv hämmar henne, oavsett om det handlar om dragningen till grannen eller risken att falla in i moderns galenskaper.
Författaren låter den upplysta och rationella nutiden möta naturens nyckfulla väsen på ett sätt som påminner om romantikens litteratur. Unn försöker hitta logiska förklaringar till det oförklarliga som hon är med om, samtidigt som hon gärna tar del av övernaturlig populärlitteratur. Hon går i terapi hos en psykolog för att undersöka vad i hennes person eller historia som framkallar hallucinationerna, samtidigt som hon går till bibliotek och tar reda på mer om myten om Näcken.
Man kan läsa ”Dränkt” som en kritik mot samtidens hets efter det perfekta livet vad gäller karriär, hälsa, kärlek och självförverkligande. På ganska traditionellt vis använder Frida Andersson Johansson skräckgenren för att säga något om samtiden. Men det finns också något originellt i hennes berättande, det visar sig inte minst när hon omformar gamla skrämmande motiv till sina egna.
Mottagen: 18 mars 2015
Anmäl textfel
