Recension av Den vita frun, Frida Skybäck
Svensk romantik i slottsmiljö
”Den vitra frun” är ett romantiskt drama i svensk slottsmiljö, perfekt att sätta tänderna i när man behöver lite egentid och avkoppling. Med en bra uppbyggd stämning och lättillgänglig språk så är det en riktig bladvändare.
Det är 1784 och sällskapsdamen och kammarjungfrun Maria reser med sin jämnåriga skyddsling Juliana och sin matmor Dorotea Bielke till Borgeby slott i Skåne.
Förevändningen att få Juliana bortgift med en av sönerna i huset och Maria skall agera förkläde och se till att det blir giftermål av. Juliana är nämligen hemligt förlovad med en fattig konstnär hemma i Stockholm, något som skarpt ogillas av hennes föräldrar, därför vill de se henne med någon annan så fort som möjligt och Marias uppgift är därför av yttersta vikt.
Men Maria inser snart att det händer något konstigt på slottet, hon känner sig ständigt iakttagen och de unga sönerna bortförklarar det med att det spökar. När de mystiska händelserna eskalerar på kort tid så börjar Maria frukta att hon håller på att förlora förståndet och känner att det bästa vore om hon reste tillbaka till Stockholm. Men en viss Alexander finns ju kvar på slottet och hon kan inte sluta tänka på honom, trots att han förmodligen kommer att fria till Juliana.
Det är en välskriven bok som tilltalar min romantiska nerv och jag uppskattade den. Men på något sätt känns det som om Skybäck har sytt ihop det hela lite för fort. Hon har allt som krävs för att det skulle kunna bli hur bra som helst; miljön, missförstånden, den uppbyggda trolska stämningen, de inre aggressionerna och den undertryckta sexualiteten. Men det blir ändå ett ganska abrupt, om än tilltalande, slut.
Jag hade gärna sett lite mer utveckling i relationen mellan ryttmästarinnan och Maria, här hade det gott kunnat spraka till mer ordentligt!
Hade de relationer som redan finns i boken utvecklats lite mer hade jag varit ännu nöjdare. Jag vill helt enkelt ha mer av allt, tack.
Mottagen: 19 augusti 2012
Anmäl textfel