LitteraturMagazinets recension
av Stadsdelen, Goncalo M Tavares
Roande och störande när teorier ställs mot varandra
I "Stadsdelen" möter vi herrarna Calvino, Eliot, Swedenborg, Juarroz, Valéry och Brecht. Belevade, älskvärda herrar, alla en smula i det blå men fullständigt övertygade om att deras egen syn på världen är den riktiga.
De ställer upp teorier, berättar historier, går på varandras föreläsningar och analyserar diktrader. Varje herre har sitt kapitel, indelat i korta berättelser som lekfullt förstärks av Rachel Caianos illustrationer.
Det går utmärkt att läsa om herrarna utan att känna till deras verkliga förlagor, även om en tidigare bekantskap tillför en igenkänningens dimension. Gonçalo M. Tavares har fångat upp deras litterära egenheter och tonläge väl. Medan herr Brecht berättar allegorier om människans villkor utför herr Swedenborg långa geometrisk-filosofiska beräkningar. Herr Calvino koncentrerar sig på att ta med sin ballong överallt och herr Valéry löser praktiska problem genom logiskt tänkande.
Herr Valéry var liten till växten men hoppade mycket. Han förklarade:
– Jag är likadan som de långa, fast inte lika länge.
Blotta faktum att de delar namn med riktiga människor binder dem till vår verklighet med en tunn tråd. Det har samma psykologiska effekt som raden ”based on a true story” har på biobesökaren. Det sänker aldrig en film, men kan höja den gräsligaste smörja några centimeter ur dyn.
Nu är "Stadsdelen" ingen smörja. Långt ifrån. Den tål att bläddras i, läsas, och läsas om. Med sin närmaste släkting i litteraturfamiljen, Brechts historier om herr Keuner, delar den till viss del form och innehåll men skiljer sig på en viktig punkt. Medan herr Keuner agerar språkrör åt Brecht, är en handdocka som talar med sin författares röst, har Tavares fjärmat sig från sina dockor. Han har byggt dem en stadsdel de kan vistas i och låter dem dansa på scenen i tron att de styr sina steg själv. Ju mer herrarna tror sig förstå och bemästra sin omvärld, desto hårdare har de fastnat i den.
Det är på samma gång roande och djupt störande. När herrarna drar slutsatser om sin omgivning baserar de sin logik på premisser som ur deras synvinkel är givna. Vi som står lutade över stadsdelen och tittar ner på de små gatorna och husen, finner dem dråpligt absurda. Inte bara är premisserna i ett större perspektiv ogiltiga, logiken spårar obönhörligt ur.
Men vi fylls också av en kuslig misstanke. Tavares låter dem dansa. Inte illvilligt, men suveränt. Står han och tittar ner på oss på samma sätt? Har han genomskådat våra krumbukter?
Nej, han tittar med oss ner på stadsdelens invånare, men han sneglar på oss när han tror att vi inte ser. Förstår de att de ser sig själva? tänker han.
Gonçalo M. Tavares namn har oskiljaktigt förknippats med landsmannen José Saramagos, sedan denne yppat sin önskan att ”slå Tavares på käften”, eftersom han ”inte har någon rätt att skriva så bra vid trettiofem års ålder.” Saramago, som mottog Nobels litteraturpris 1998, har siat om att det är Tavares tur inom trettio år.
Förhoppningsvis delas Saramagos omdöme av bokförlaget Tranan, och leder till fler översättningar av Gonçalo M. Tavares verk.
Mottagen: 9 februari 2013
Anmäl textfel
