LitteraturMagazinets recension
av Vill ha dig så illa, Gunnar Ardelius
Drömmar är ibland allt vi har
Gunnar Ardelius briljerar med poetiskt språk och läsaren rycks med i hur karaktärena utvecklas.
Det är alltid spännande när Gunnar Ardelius släpper en ny bok. Ända sedan hans debutroman 2006 (”Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket”) är förväntningarna högt ställda.
Debuten lästes och hyllades av många för sitt språk – och det är också språket som sticker ut i den här senaste romanen, "Vill ha dig så illa". Poesin blandas med prosa och han gestaltar komplexiteten i människans inre känsloliv på ett alldeles lysande sätt.
Studenten ska innebära oändliga möjligheter. Alla drömmer om något. Alla har längtat efter den här stunden, men när Channa plötsligt försvinner lämnar hon frågetecken efter sig. Varför försvann hon? Vad hände den där sista terminen i gymnasiet? Det verkar som att allt kretsat kring henne, till och med nu när hon är borta. Jeppe, Beate, Roozbeh, Olof och Lea försöker gå vidare med sina liv, uppfylla sina drömmar, men det är något som skaver. Något de inte kan prata om.
Precis som Gunnar Ardelius tidigare böcker är språket den stora styrkan. Ett språk som är poetiskt, prosa som ibland glider över till poesi. Formuleringar som i sig betyder så mycket och känns i hela kroppen. Breven som finns med i boken är ett lysande exempel – varje brev kunde egentligen vara en helt egen berättelse.
Det fina är att formuleringarna inte behöver stå ensamma, utan att de hänger ihop i en fantastisk helhet. Att de bärs fram av bokens teman och karaktärer, för egentligen är det inte hemligheten som är det viktiga i den här berättelsen. Det är inte svaret på den stora gåtan som gör att jag läser vidare i rasande fart. För mig drivs handlingen framåt av karaktärernas känsloutveckling. Hur vi lär känna dem bättre, lager för lager.
Det häftiga är att det finns så många huvudpersoner, men att det aldrig blir rörigt eller platt. Fokus skiftar snyggt emellan och den röda tråden finns hela tiden där – allt det där som de har gemensamt. Drömmarna, längtan, att vilja gå vidare. Att drömmen i sig är viktigare än slutmålet, och att veta att vissa drömmer bara kommer vara drömmar. Att det är allt man har.
Gunnar Ardelius lyckas verkligen få fram skevheten i karaktärerna. I människor. Denna fasad som alla människor i någon utsträckning bär omkring på. Att behöva spegla sig i varandra, vara avundsjuk på det man tror att andra har, och det tragiska i att alla tänker likadant. Att ingen är nöjd. Han har verkligen fångat komplexiteten i människans inre känsloliv. Det fula och fina i oss på en och samma gång, hand i hand.
Det som drar ner läsupplevelsen något är att dialogen bitvis känns onaturlig. Den är lite för fint formulerad och lite för poetisk, vilket är fantastiskt i resten av berättelsen, men inte i replikerna. Den stora skillnaden mellan vad vi tänker och vad vi faktiskt säger hade nog bidragit ännu mer till den psykologiska komplexiteten i texten.
Mottagen: 31 augusti 2014
Anmäl textfel
