LitteraturMagazinets recension
av En färdplan för prekariatet. Vägen till ett fullvärdigt medborgarskap, Guy Standing
När otryggheten är vardag
Den brittiska ekonomen och professorn Guy Standing fortsätter att diskutera den allt större gruppen människor som saknar alla former av grundtrygghet i samhället – framför allt fast arbete. I sin andra bok om det så kallade prekariatet utvecklar han sina tankar.
Det sägs att vi står inför framväxten av en ny klass. Den har kallats ”prekariatet” och beskrivits bland annat av Guy Standing i boken ”Prekariatet: Den nya farliga klassen” från 2011. Det är en oumbärlig text för den som vill förstå och analysera läget i västvärlden idag utifrån tema arbete och ekonomi.
Men det räcker inte. För att kunna åstadkomma en förändring i samhället krävs det visioner, konkreta förslag, kombinerat med en tydlig idé om vilket samhälle man vill ha. Om detta handlar Guy Standings uppföljare, ”En färdplan för prekariatet: Vägen till ett fullvärdigt medborgarskap”, i översättning av Joel Nordqvist. Boken innehåller 29 konkreta förslag på hur vi skulle kunna skapa ett samhälle som bygger mer på trygghet och värdighet och som prioriterar tid, fritid och ett aktivt deltagande i det offentliga livet. Vissa förslag är mer visionära än andra, vissa mer givna.
Termen ”prekariat” användes för första gången av franska sociologer på 1980-talet och syftade då på tillfällighetsanställda och säsongsarbetare. När Guy Standing använder sig av denna term i vår tid bygger det vidare på denna grundbetydelse, även om han har kommit att vidga det ytterligare.
En viktig del av begreppet innefattar fortfarande att arbeta under otrygga anställningsformer. Men lika viktigt är avsaknaden av en fast yrkesbaserad identitet och gemenskap, samt bristen på möjligheter att på något sätt avancera eller utvecklas inom sitt arbete.
Att befinna sig i prekariatet karaktäriseras av sårbarhet; man befinner sig i en så kallad ”prekär” situation som är långt mer omfattande än vad man kan läsa ut enbart av inkomsten under ett givet tillfälle. Man saknar de facto alla de sju tryggheter som vanligtvis karaktäriserar ett fast heltidsanställning, det vill säga arbetsmarknadstrygghet, anställningstrygghet, yrkestrygghet, arbetsplatstrygghet, kompetensutvecklingstrygghet, inkomsttrygghet och representationstrygghet.
Även om man en viss månad skulle tjäna mer än en annan med fast anställning, är ens tillvaro i grunden mer otrygg eftersom man saknar alla traditionella former av gemenskapsstöd och tjänsteförmåner. Blir du sjuk eller skadad finns det inga sjukförsäkringar eller kompensationer för utebliven inkomst. Om företaget tvingas skära ner på personal står du plötsligt utan arbete och utan några som helst säkerheter.
Denna form av arbete ökar kraftigt idag över hela världen. 2010 befann sig en tredjedel av arbetskraften i Japan i tillfälliga anställningar. I Sydkorea kan man, baserat på rimliga kriterier, uppskatta det till mer än hälften.
Detta har blivit normen för nya arbetstillfällen i OECD-länderna.
Även om man benämner prekariatet som en klass – eller en klass i vardande – är det en långt ifrån homogen grupp av människor. Vad de alla har gemensamt är en känsla av att deras arbete är rent instrumentellt (till för överlevnad), att det är opportunistiskt (man tar vad man får) och prekärt (otryggt).
De som ingår kan delas in tre grupper: (1) de som knuffats ut ur den gamla arbetarklassens gemenskaper; (2) migranter, romer, etniska minoriteter, asylsökande, samt funktionshindrade och ett växande antal för detta fängelseinterner; (3) arbetslösa högutbildade med höga studielån och en upplevelse av att ens kompetenser går till spillo.
Denna brist på homogenitet är en av prekariatets främsta förhinder för förändring samt för att uppnå politisk representation. Det befinner sig rent av i inbördeskrig. Alla de ovannämnda grupperna befinner sig längst ner på trygghetsskalan och spelas inte sällan mot varandra, påhejade av populistiska politiker. Inte minst migranter målas upp som ”välfärdssnyltare” och som den grupp av människor som skulle ta arbetena från andra förfördelade grupper i samhället.
Globaliseringen har inneburit att lönerna har rasat eftersom att det är billigare att placera sina produktioner i andra länder och att anställa migranter som ofta har lägre löneanspråk. Kanske är det åter igen dags att påminna oss om hur tusentals kinesiska, vietnamesiska och bangladeshiska migranter flögs hit till Sverige, 2010, för att plocka hjortron, blåbär och lingon i de norrländska skogarna, medan de fick bo i smutsiga baracker utan grundläggande sanitär utrustning. Några av dem fick inte ens betalt.
Standing menar att de växande invandringsfientliga strömningarna i västvärlden idag står i vägen för att de människor som befinner sig i prekariatet idag ska få sin situation tagen på allvar från politiskt håll.
Många av de som stödjer de invandringskritiska rösterna idag kommer från den gamla arbetarklassen som har förlorat arbete till följd av en globaliserad arbetsmarknad. Men lösningen på deras situation är inte att begränsa invandringen. Dessa människor sitter i själva verket i samma båt som migranterna. De behöver kämpa gemensamt för en bättre tillvaro. Lösningen måste komma från politisk håll genom reformer för ökad trygghet och socialt stöd. Dessutom måste vi omvärdera begreppet arbete och även inkludera det arbete som inte är rent lönearbete.
Den politiska retoriken är idag, vad Standing kallar, utilitaristisk. Den vill gynna de flesta och delar på det sättet in samhällen i ”vi” och ”de” genom att demonisera arbetslösa, bidragstagande, funktionshindrade och migranter. De som inte gynnas av majoritetspolitiken stöts ut och kan till och med förlora delar av sina grundläggande rättigheter i samhället. De degraderas till denizens – ”naturaliserade” andra klassens medborgare. De utgör en minoritet som bara växer och växer.
Fientligheten mot migranter idag är baserad på föreställningar tagna ur luften. Enligt statistiken ”borgar en hög andel invandrare i befolkningen snarare för ekonomiska framgångar än för låg tillväxt och hög arbetslöshet”, som Standing skriver. Det påstådda sambandet mellan invandring och arbetslöshet stämmer inte. Studie efter studie visar att migranter bidrar mer till nationalinkomsten än vad de ”kostar” i offentliga bidrag och tjänster. I de länder där populistiska partier av invandrarfientligt slag fått störst genomslag (i länder som Frankrike, Italien, Storbritannien, Nederländerna) är dessutom andelen utrikesfödda i själva verket lägre än genomsnittet.
Vad detta resulterat i är att fler och fler människor hamnar i något form av limbo, utan grundläggande mänskliga rättigheter, samtidigt som de måste genomlida en absurd och ovärdig byråkrati för att få arbeta, bo och leva i det nya landet. Detta menar Standing måste bort.
Att arbeta idag är inte en garanti från att behöva gå fattig. Därför talar man idag ibland om så kallade ”arbetande fattiga”. 2011 räknades 10,4 miljoner människor i USA som arbetande fattiga, utifrån definitionen att de arbetar minst 27 veckor om året men ändå har en inkomst som placerar dem under fattigdomsstrecket.
En av de främsta anledningarna till detta är de sjunkande timlönerna. Efter att ha stagnerat i två decennier sjönk den genomsnittliga timlönen mellan 2007 och 2011 med hela 70 procent för de lägst avlönade. Att det idag finns möjlighet att ta emot bidrag som överskrider vad lönen från ett arbete skulle innebära, har inte att göra med att bidragen skulle vara höga, utan med att de genomsnittliga lönerna för de lägst betalda har sjunkit avsevärt.
Samtidigt har de som tjänar mest kommit att tjäna bara ännu mer under samma tidsperiod. Under de fem år som följde på finanskraschen har de översta procenten i löneligan lagt beslag på 93 procent av alla inkomstökningar i USA. Från att den genomsnittliga vd-lönen i något av de ledande bolagen, 1980, var 42 gånger högre än den genomsnittliga anställdas, har den bara ökat och ökat, till 120 gånger år 2000, 170 gånger år 2009, för att år 2013 vara 204 gånger så hög.
Klyftorna ökar världen över. Medan lönerna för de lägst betalda stadigt sjunker belönas de som tjänar mest – inte bara med löneförhöjningar – utan även med skattelättnader. År 2013 fick till exempel de som tjänar över en miljon pund om året i Storbritannien en skattesänkning på 42 000 pund, det vill säga långt mer än en årsinkomst för en i prekariatet. Labourregeringens nationella jämlikhetsutredare har visat att det år 2010 var svårare någonsin för ett barn i fattigdom att klättra på den sociala stegen sedan 1950-talet.
De statliga medlen hamnar i fel fickor. Medan politiker med ena handen sänker bidragen, samt försvårar pappersarbetet för att få ta del av dem, går fler och fler subventioner till företagen, inte minst genom arbetsmarknadssubventioner och skatteavdrag. Även anställningsstödet är i grund och botten en subvention till kapitalet eftersom det ger företag möjlighet att öka sina intäkter och samtidigt hålla lönerna nere. De fungerar snarare som incitament för att i större utsträckning göra sig av med dyr permanent personal till förmån för tillfällighetsarbetare.
Det vi idag ser omkring oss är resultatet av politiska reformer och omstruktureringar som initierades av Ronald Reagan och Margaret Thatcher, med inspiration från den tidens nyliberala ekonomer. De menade att avindustrialiseringen skulle öka, arbetslösheten stiga och den ekonomiska tillväxten stanna av om man inte genast gjorde någonting drastiskt. Deras förslag var att tämja fackföreningarna och sakta avveckla de trygghetssystem som sedan andra världskriget byggts upp för den industriella arbetarklassen och den byråkratiska offentliga sektorn.
Länder skulle eftersträva ”flexibilitet på arbetsmarknaden”. Om inte det gjordes skulle bolagen flytta sina produktioner och investeringar utomlands där kostnaderna var lägre. De anställdas trygghet offrades för att rädda investeringar och arbetstillfällen.
Problemet med denna lösning är att den har skapat en epidemi av stress, rädsla och otrygghet världen över. Klyftorna har ökat mellan fattig och rik. Företag i samarbete med politiker utövar en ovärdig paternalism, med övervakning, kontroller och bestraffningar, för att hålla folk i arbete under otrygga, slavlika förhållanden som det snarare vore rationellt att tacka nej till med tanke på att omständigheterna är dåliga och lönerna för låga. Universitet och skola sysslar mer med upplärning än utbildning; den har blivit en vara precis som alla andra på marknaden.
Det är dags för en omdaning av politiken. Och den måste komma ovanifrån. Det var politiska omstruktureringar som skapade det vi ser idag. Lösningen på problemet är nya politiska omstruktureringar utifrån en trovärdig vision om det goda samhället.
Guy Standing har i ”En färdplan för prekariatet” – förutom att presentera en analys av världsläget – tagit ett steg i denna riktning. I 29 punkter som i tur och ordning förklaras och analyseras presenterar han en bra början på det samtal som nu behöver föras om vad som ska komma av politiken. De rör en omdefinieringen av arbete och vad det innebär (om att erkänna och värdesätta allt arbete, inte enbart lönearbete), om att reformera arbetsmarknadsstatistiken, avvarufiera utbildningen, reglera det flexibla arbetet och införa en basinkomst för alla som kan täcka de mest grundläggande behoven hos var och en.
Det låter utopiskt, men är möjligt. Fem dagars arbetsdag ansågs även det utopiskt en gång i tiden. Vad som saknats i politiken är visioner, drömmar, ideal. Guy Standing vågar ha visioner och ställa krav på politiken. Mänskliga rättigheter är någonting man har rätt till och måste ha rätt till oavsett var man befinner sig. Att fler och fler berövas sina rättigheter måste ta slut.
”En färdplan för prekariatet” är en bok som kan stimulera oss andra att tänka efter ordentligt, att inte nöja oss för lätt. Det är trots allt hoppingivande och inspirerande läsning, även om det stundvis kan vara en rätt smärtsam upplevelse att först ta sig igenom redogörelserna av allt elände.
Mottagen: 10 november 2014
Anmäl textfel
