Visa standardvy
Visa omslagsvy
Italo Calvinos magiska värld
Den här månaden har det blivit att jag hunnit läsa mer än vad jag hunnit blogga om – något jag antar är oundvikligt när man nästan tillbringar mer tid på jobb, pendeltåg och spårvagn än hemma.
Men för att nämna en bok har jag i oktoberhösten läst Italo Calvinos roman Klätterbaronen, del av en trilogi bestånde tillika av Den obefintlige riddaren och Den tudelade visconten, vilka jag läste för kanske en fem år sedan med stort nöje.
Italo Calvino – en av Italiens främsta 1900-talsförfattare – är verkligen en författare för sig. Han skriver helt enkelt underbara sagor för vuxna: allegoriska, moraliska, charmiga och otroligt fantasifulla.
Känner man ett tvång efter att jämföra honom med andra författare ligger kanhända den magiska realismen nära till hands. Men det är inte en jämförelse som övertygar helt och hållet. Hos den magiska realismen är det verkligheten som är magisk; hos Italo Calvino är "verkligheten", och allt vad den hör till, inte lika påfallande.
De är helt enkelt moderna sagor, myter, legender, vilket visar sig inte minst i hur de ofta utspelar sig i ett fjärran förflutet: under 1700-talet (Klätterbaronen) eller under medeltiden (Den obefintlige riddaren).
Klätterbaronen handlar om en ung adelsman som, efter en viss snigelincident, bestämmer sig för att lämna hemmet för att för alltid bo uppe bland träden. Aldrig mer ska hans fötter snudda vid markens yta. Ovanifrån får han dock ta del av mängder med äventyr – och även en del resor (trädledes det vill säga) – och hinner under sin levnad bli en av sin tids mest sinnrika och säregna karaktärer: omtyckt, men en smula udda.
En roman om principfasthet – men kanske ännu mer om rätten av vara sig själv. Om att gå sin egen väg oavsett vad andra tycker och tänker.
Taggar: #Italien #saga #myt
Kommentera
Nice var nice
Nu är det nästan en månad sedan vi kom hem från franska rivierans huvudstad: Nice!
En stad som kanske inte har en väldans massa attraktioner och monument – men ändå andas av konst och kultur. Åtminstone ett tjog konstnärer och författare runt sekelskiftet 1900 och fram till -50-60-talet ju hade alla en särskild försmak för Nice.
Här är en bild från utanför hotellet, precis vid foten av berget Le Chateau, bara ett tiotal meter från havet, där James Joyce påbörjade sin roman Finnegans Wake.
Kanske den svåraste och märkligaste boken jag läst. Den är skriven på alla språk samtidigt – innehåller således ett ordvitseri på hög nivå. Man fattar långt ifrån så mycket som man skulle vilja – om ens något.
Den tog 17 år att skriva och utkom 1939. Romanen innan, Ulysses, publicerades 1922 – samma år som The Wasteland och Jacobs Room... Modernismen var då igång!
Taggar: #Nice #Frankrike #modernism #konst #semester
Kommentera
Gilot om Picasso
När jag var i Málaga senast passade jag på att besöka Picasso-muséet i staden. Det finns Picasso-muséer överallt i världen, men just det här kändes ändå lite speciellt att besöka eftersom det ligger i Málaga – Picassos hem- och födelsestad – och att han själv var med och etablerade det.
Till skillnad från till exempel det i Barcelona var tavlorna i det här muséet sorterat, inte kronologiskt efter period, utan tematiskt efter motiv.
Vår guide tipsade oss här om en bok om Picasso som jag, efter att jag kommit hem, passade på att köpa och nu också har läst. Det är Life with Picasso av Francoise Gilot.
Gilot är konstnär och var tillsammans med Picasso i nio år – från 1944-1953 – samt födde honom barnen Paloma och Claude. Hon var då 21 år gammal och Picasso 61 år. Hon är även känd som den enda kvinna som faktiskt lämnade Picasso. Alla andra av Picassos fruar och älskarinnor – som ofta även förekommer i hans tavlor – tröttnade Picasso på själv och ersatte efter ett tag.
Life with Picasso är en fantastisk bok, rolig, fascinerande och intim. Den är skriven 1964 i en new journalism-stil, full av roliga och levande dialoger. Det känns som att man efteråt förstår Picasso bättre som person, hans kraft och livslust, hans respektlöshet och lite märkliga och höga krav på sina vänner och flickvänner, hans hetsiga svängande humör och spanska vidskeplighet, hans estetik och hans otroliga arbetskapacitet.
Är man dessutom fascinerad av Paris på 30-, 40 och 50-talet och det konstnärsklimat som rådde då, med namn som Man Ray, George Brassaï, Gertrude Stein, George Braque, Paul Éluard, André Breton, etc., lämnar den heller ingen besviken.
Här och var får man även ta del av stunder när Picasso själv talar om sin konst – något som för den intresserade är både spännande och läsvärt.
Men förutom allt detta är det inte mindre en berättelse om en ung Francoise Gilot, även hon en intressant person och konstnär, inte bara för att hon var tillsammans med – och stod ut med – Picasso, utan för att hon också verkade förstå honom på ett sätt som verkar få förunnat. Hon idoliserade honom inte på något sätt utan älskade honom för den han var.
En av de trevligaste och mest intressanta böckerna i sitt slag!
Taggar: #Paris #konst #måleri #Spanien
Kommentera
I väntan på Nice
I slutet av augusti åker jag till Nice, franska rivierans huvudstad. Och det har krävt en viss förberedelse – en kulturell förberedelse det vill säga, för att sätta stämningen och trigga igång ens längtan.
Bland annat har vi tittat på den gamla Hitchcock-filmen To Catch a Thief från 1955, med Grace Kelly och Cary Grant i huvudrollerna, som utspelar sig på Rivieran, inte minst i Nice.
Det har blandats med mer substantiell läsning av guideböcker, bland annat Kristina Svenssons Mitt Nice (som jag fick tipset av från en annan blogg här på litteraturmagazinet). En mycket lättläst, underhållande och personlig introduktion till regionen.
Sist men inte minst har jag friskat upp franskan med att läsa La petite Bijou av Modiano, en bok om en flicka som en dag ser vad hon tror är hennes mamma som hon trott har varit död sedan åratal tillbaka.
Direkt efter den har jag nu börjat läsa La promesse de l'aube av Romain Gary, den enda författaren som – mot reglerna – har vunnit det prestigefulla Goncourt-priset två gånger (en gång under eget namn och en gång under pseudonymen Emile Ajar). Detta är hans självbiografi som delvis utspelar sig i Nice.
Men vill man bygga upp ett romantiskt skimmer runt Rivieran är det inte svårt. Otaliga konstnärer har hållit till här – Renoir, Matisse, Monet, Picasso... Stravinskij bodde dessutom här, och tog ett dopp i havet varje morgon, medan han skrev Våroffer...
Jag hoppas i alla fall på en fin resa, med mycket uteserveringar, sköna promenader, ett och annat museibesök, rosé, god mat och... bad!
Taggar: #resa #Frankrike #sommar #läsning
Kommentera
Andalusien runt
Förra söndagen kom jag hem från en vecka i Andalusien. Vi flög till Málaga för att sedan åka i en cirkel: Granada – Córdoba – Sevilla – Cádiz – Ronda och sedan tillbaka till Málaga.
Resan gick mycket i kulturens och litteraturens tecken. Andalusien är området där poeten Federico García Lorca, Spaniens främsta tonsättare Manuel de Falla (vars födelsebostad vi passerade i Cádiz) och gitarristen Andrés Segovia verkade. I Málaga föddes Pablo Picasso. Där finns även ett fint Picassomuseum som Picasso själv var med om att etablera. Det var inte förrän så sent som efter Francos död som Picasso ens kunde ha ett eget museum i Spanien.
I Granada besökte vi självfallet den moriska borgen Alhambra från 1300-talet, uppförd på en höjd med utsikt över Sierra Nevada. Utomhus: vackra trädgårdar med rosor och vattenspel. Inomhus: utmejslade tak och praktfulla mosaik-mönster i all oändlighet.
Andalusien är i sin helhet en mycket historisk plats med städer och byggnader som härstammar från romartiden, som utsmyckats med arabisk arkitektur under de 800 år som morerna regerade i Spanien och sedan förkristnades. 1492 kördes de sista morerna ur landet då Spanien enades av Isabella och Ferdinand.
Mezquita i Córdoba är en otroligt praktfull moské från 900-talet som på 1200-talet byggdes om till en gotisk katedral. Blandningen av kristen-gotisk och arabisk-muslimsk arkitektur ger denna gigantiska katedral en mycket unik känsla och skönhet. I Córdoba finns även en staty av den romerska filosofen Seneca som föddes här, författare till vackra små läsvärda böcker med titlar som Om livets korthet.
I Sevilla besökte vi bland annat deras konstmuseum och deras arkeologiska museum. Två av Spaniens främsta målare, Velázquez och Murillo, är båda födda här och står staty.
Dessutom besökte vi så klart den katedral, vars klocktorn har lite samma status för Sevilla som Eiffeltornet för Paris, och i vilken Cristóbal Colón, eller Christofer Columbus (som vi mer känner honom som), är begraven. Samt gick på flamenco!
Resans slutmål var bergsstaden Ronda, belägen 700 m.ö.h., och med en fantastiskt utsikt över öppna fält och Sierra Nevadas bergstoppar. I denna stad har mången celeber författare och kulturperson funnit ett andra hem, författare som Rainer Maria Rilke, Lord Byron och Ernest Hemingway, som filmlegenden Orson Welles som dessutom är begraven på sin vän, tjurfäktaren Antonio Ordónez' gård utanför staden.
Hemingway och Welles har även fått var sin "paseo" uppkallad efter sig i staden.
Jag förstår dem alla. En vackrare stad med vackrare läge får man leta efter. Länge.
Klart slut!
Taggar: #Spanien #kultur #arkitektur #konst #musik #resa
Kommentera
#dante750
Jag läste Dante Alighieris Den gudomliga komedin för första gången för ett par år sedan medan jag höll på att skriva min masteruppsats om Samuel Beckett.
Dante är ung och vilsen i livet, "har i en dunkel skog gått vilse". Den gudomliga komedin är berättelsen om att genom prövningar hitta tillbaka till sig själv och den rätta vägen, vägen som leder till höjderna, till kärleken. Sökandet tar honom igenom ett helvete, såväl som genom en skärseld, där världens alla lidanden uppenbarar sig.
Den romerska poeten Vergilius är den som först visar honom vägen (dvs. poesin som vägledare?). I paradiset är det ingen annan än hans musa och älskade Beatrice.
Kulisserna är religiösa, men temat och behandlingen av det är så mycket mer än så; det är så allmänmänskligt den kan bli. Det märks inte minst i berättarens djupa sympati för alla de öden som avtecknar sig framför honom, inte minst i helvetet. Det kristna moraliserandet är ändå frånvarande.
Dante är en av de författare som Samuel Beckett tyckte mycket om och även plockade in lite här och var i sitt eget författarskap. I tidiga verk som Dream of Fair to Middling Women och More Pricks Than Kicks använder han t.ex. som alter-ego karaktären Belacqua som är hämtad ur Dantes Skärseld eller Purgatorio.
Skärselden är ett högt och brant berg som måste bestigas innan man kommer fram till paradisets portar. Belacqua sitter halvvägs upp med huvudet begravt mellan knäna, gråtande och utan hopp. Han orkar inte fortsätta klättra; han har gett upp allt hopp om att, när han väl kommit fram till porten, bli insläppt i paradiset. Och vad är då meningen med att fortsätta?
Av ren desperation över livets hopplöshet har han slungats in i djupaste apati. Ett dilemma som aldrig tycks bli omodernt hur många hundratals år som än passerar. Vad gör man när man inte ens vågar hoppas längre att allt en dag ska bli bra?
Men såväl Beckett som Dante har såklart humor. En annan karaktär hos Dante, och som även fått ge namn åt en dikt av Beckett, är Malacoda. Han befinner sig i helvetet och har som straff fått sitt ansikte vänt bak-och-fram så det pekar bakåt. Han gråter och gråter av alla helvetets plågor och tårarna rinner rakt ner mellan skinkorna på honom.
Idag, den 21 maj 2015 fyller Dante 750 år. I Florens firas det genom hasgtagen #dante750.
Taggar: #jubileum
Kommentera
Hur ska det gå för Pinnebergs?
Tidigare i år läste jag Hans Falladas nästan tusensidiga storverk Varg bland vargar och blev helt lyrisk.
Nu har jag läst hans (betydligt kortare) Hur ska det gå för Pinnebergs? och är fortfarande lika glad över att i år ha stött på en för mig alldeles ny författare som från ingenstans halkat in bland mina favoritförfattare.
Hur ska det gå för Pinnebergs? handlar om Johannes och Lämmchen som är i tidiga tjugoårsåldern. Hon är med barn och de bestämmer sig för att gifta sig. Romanen igenom får vi följa deras gemensamma kamp för att hålla sig över ytan. Arbetslösheten är stor i 30-talets Tyskland och arbetsklimatet hårt och osäkert (lite som idag det vill säga). Johannes hoppar ständigt mellan jobb och de tvingas byta bostad för jämnan. Samhället är hårt och oanständigt. I det politiska rummet står kommunismen och nazismen och strider mot varandra.
Men de har trots allt varandra och livet går alltid vidare.
Hur ska det gå för Pinnebergs? är en rörande roman om ett ungt kärlekspar som försöker ta sig igenom livet tillsammans. Det är fattigt och hårt, men kärleken övervinner alla svårigheter. Personporträtten är levande och otroligt ömsinta. På samma gång är det en satirisk och kritisk roman om en hård tid då armbågarna är sylvassa och var man är för sig.
Ett mästerverk helt enkelt.
Avdelning: Klassiker Taggar: #läsning #kärlek #fattigdom #arbetslöshet
Kommentera
