LitteraturMagazinets recension av De vänsterhäntas förening, Håkan Nesser
Tragisk intrig i godmodig inramning
Håkan Nessers böcker har sålt i över 20 miljoner exemplar världen över och blivit översatta till ett trettiotal språk. Han har skrivit tio kriminalromaner om van Veeteren och fem om kommissarie Gunnar Barbarotti. I "De vänsterhäntas förening" möts nu de båda herrarna.
Vad det är trevligt att läsa Håkan Nesser! Han är en gudabenådad berättare. Bara en gång har jag blivit besviken på honom. Det var när jag läste ”Elva dagar i Berlin”. Jag upplevde det som att han försökte sig på en ny genre, skrönan. Det är den realistiska kriminalromanen som är hans verkliga gebit, nu senast med ”De vänsterhäntas förening”.
Handlingen utspelar sig på tre plan. Det är sent 1960-tal som ett par vänsterhänta gossar bestämmer sig för att bilda en klubb i småskolan i Oesterby. På den tiden försöker man fortfarande tvinga alla att skriva med höger hand. Så småningom får de några fler medlemmar, nära kärnan eller mer perifera.
På 90-talet brinner ett pensionat ned i det fiktiva land där pojkarna bodde och där kommissarie van Veeteren är verksam. Troligen har Nesser Nederländerna i tankarna. Huvudstaden ger han namnet Maardam. Vid branden omkommer före detta medlemmar från De vänsterhäntas förening. De har uppenbarligen samlats där i något syfte, kanske bara en vanlig återträff. Men vi anar att något riktigt otäckt ligger bakom det hela, ja utgör bokens dolda huvudintrig.
Senare, 2012, ber polisen i Oesterby om hjälp från van Veeteren. Man har gjort ett fynd i närheten av pensionatet som har betydelse för det gamla ärendet som man inte helt lyckats lösa. Van Veeteren är nu 75 år gammal och pensionär. Lite motvilligt hänger han på. Hans hustru Ulrike blir desto mer intresserad. Deras eftersökningar bäddas in i godmodig humor och förnumstig lekmannafilosofi från van Veeterens sida. Parets umgänge med poliserna är också gemytligt vid goda middagar.
”De vänsterhäntas förening” är en rolig bok trots det underliggande tragiska ärendet. Den kombinationen finner vi också hos den berömda Agatha Christie. Första raden anger tonen: ”Marten Winckelstroop växte upp med två skavanker. Han hade ingen far och han var vänsterhänt.”
Spänningen byggs förstås skickligt upp. Romanen är sinnrikt komponerad. Mot slutet ingår kopplingar till Sverige. Äntligen får Gunnar Barbarotti och van Veeteren träffa varandra, de båda kriminalare som Håkan Nesser gett var sin serie. Ska det bli första och enda gången? Säger Nesser adjö till dem här?
Mottagen: 10 augusti 2018
Anmäl textfel