LitteraturMagazinets recension
av Elva dagar i Berlin, Håkan Nesser
Nesser fuskar i ny genre
Håkan Nesser marknadsför sin nya bok "Elva dagar i Berlin" som en saga. Läsaren ska få konsumentupplysning och veta vad hen kan förvänta sig. Och nu blev det ingen vanlig roman eller kriminalhistoria.
Författarens plan har varit att skriva en trilogi där handlingen utspelas i New York, London och Berlin. De två första volymerna, "Maskarna på Carmine Street" och "Himmel över London", var publicerade, men Nesser tyckte det skulle bli för jobbigt med ytterligare en flytt. Det berättar han i tv-programmet "Babel". Så det blev inget Berlin, men boken skulle skrivas.
Lösningen blev att skapa en huvudperson som inte visste så mycket om staden. Arne Murberg är en man i trettioårsåldern som genom en dykolycka har blivit långsam i huvudet. Icke desto mindre ber fadern honom på sin dödsbädd att åka till Berlin och söka rätt på modern som försvann redan när Arne var bara året. Han har emellertid en farbror som kan undervisa honom i lite tyska och förbereda honom för det viktiga uppdraget. Ett inslag i "Elva dagar i Berlin" som jag uppskattar mycket är den frigörelse från farbrodern och fastern som Arnes upplevelser i den tyska huvudstaden innebär för honom. Han är kanske lite trög men inte dum. Och han har förmågan att älska.
Till sagogenren hör att man letar efter något eller någon, och vackra prinsessor som är fängslade ska befrias. Sådana element finns med i Nessers nya bok, men sökandet hamnar till stor del vid sidan om målet som slarvas bort. Och var har vi sensmoralen?
Jag känner inte igen mig i detta författarens nya universum. Fantastiska inslag lär ska finnas i hans tidigare verk, men jag har aldrig stött på dem. När de nu dyker upp i form av mystiska förflyttningar i tid och rum blir jag besviken och tycker att de stannar på ett ytligt plan. Jag kan inte låta bli att jämföra med mästaren E.T.A. Hoffmann, vars berättelser inbjuder till rika psykologiska tolkningar. Speciellt som Nessers galna professor för tankarna till Coppelius i "Sandmannen".
Jag tyckte mycket om Håkan Nessers förra bok, "Döda och levande i Winsford". Författaren hade själv vistats ett halvår i hedlandet Exmoor i sydvästra England, där handlingen utspelar sig. Så har också miljöskildringen blivit mycket stämningsfull med den kvinnliga huvudpersonen som vandrar med sin hund i dimman bland törnen och vildhästar. Jag var fången från den första sidan till den sista.
Att Håkan Nesser inte flyttade till Berlin var måhända ett bra val på det personliga planet men för litteraturen en förlust. En karta med namn på gator, parker och näringsställen ger inte läsaren känslan av att vara där. Det blir en ganska stiliserad saga i ett omgivande tomrum. Handlingen är enkel fastän märklig. Även barn under arton år kan nog tillgodogöra sig den.
Mottagen: 27 augusti 2015
Anmäl textfel
