LitteraturMagazinets recension av En tryckare på Blue Moon Bar : samlade krönikor, Hanna Hellquist
Texter från en okrönt vardagsfilosof
Hanna Hellquist är journalist, programledare och radiopratare. ”En tryckare på Blue Moon Bar” innehåller alla hennes samlade krönikor och kåserier från DN mellan 2003 och 2015 med förord av Karin Johannisson.
I den allra första krönikan är Hanna Hellquist 23 år och pluggar genusvetenskap i Göteborg. Hon intar Avenyn på vingliga klackar och skriver vardagsfilosofiska betraktelser i DN under pseudonymen Hanna H. Åren går men Hanna består, och hon delar generöst med sig av sin familj och sina vänner. Och sig själv. Hon skriver inte självutlämnande, utan med självdistans.
Bortsett från en avstickare till Paris rör hon sig mest inom landet. Göteborg, Stockholm och det värmländska landstället utanför Grums. Hon skriver inte om några världsomspännande äventyr och texterna är inga ”rapporter utifrån”, utan ”rapporter inifrån”. Det är skarpt och roligt, pretentionslöst och lättillgängligt. Det är befriande öppet och beklämmande ärligt och hon tappar inte bort genusperspektivet på vägen.
I en av krönikorna mot slutet skriver hon om Mari som hon träffade när hon var nitton och praktiserade på en lokaltidning. Mari var feminist och hade tålamod med Hanna, hennes fördomar och okunskap. Hanna frågar sig vem som orkat göra det idag och ta på sig rollen som överseende lärare. I mina ögon är det just det hon gör i sina krönikor. Hon ifrågasätter saker som ”folk tycker är helt självklara”, reder ut och svarar på outtalade frågor på ett sätt som får mig att tänka på antologin ”Fittstim” från 1999.
Med så många krönikor och kåserier (boken är på drygt 750 sidor!) är det klart att alla inte är lika roliga och vassa. Men jag är glad över att det här är en samling och ingen selektion, The complete works istället för Best of Hanna och de kan såklart läsas som de skrivits, det vill säga en och en, men själv tycker jag att det är genialiskt att ge ut dem såhär. Texterna gör sig bra efter varandra och förstärker varandra. Det är en ren iakttagelse- och känslokavalkad och jag måste läsa bara en till efter den där andra som jag inte heller riktigt hade tid att läsa. Och så bara en till.
Mottagen: 28 augusti 2016
Anmäl textfel